Har ni inga gatuhundar alls?

Att reflektera över likheter och olikheter mellan samhällen är något som jag fått mycket tid till de senaste månaderna. Därför kommer jag nu berätta lite över mina tankar om skillnader i syn på djur och trafik samt vad jag tror mig ha för nytta av att gå runt och tänka på detta.

När jag i oktober flyttade till Pastapur var ett av mina första intryck att det fanns så otroligt många djur. Överallt. Apor, hundar, bufflar, kossor, getter och höns för att nämna några. Alla gick dessutom runt fritt. Vi delar även vårt hus med ödlor, ekorrar, myror, paddor, kackerlackor och antagligen råttor (dessa har jag svårast för, men har endast sett spår av dem, så låtsas som att de inte finns). I början tyckte jag det var lite småjobbigt. Nu, några månader senare, har jag vant mig och tycker oftast att det är ganska mysigt – bortsett från råttorna och det faktum att jag fortfarande ibland blir rädd för både apor och hundar.

Kontrasten till Sverige känns ännu större när jag hör hur personer här reagerar när jag berättar hur vi har det hemma.

-Har ni inga gatuhundar alls? Vad händer om ni ser en lös hund? Ringer ni polisen?!

Det händer att de även börjar reflektera vidare över varför vi hägnar in vår boskap och sätter koppel på hundarna.

-Varför ska människan vara den enda varelsen som får leva fritt? Varför skulle vi inte kunna samexistera?

Trafiken är ett annat samtalsämne där kontrasterna snabbt uppenbarar sig. När jag berättar om vårt ordningsamma land där alla bilar kör på rad och en har hjälm på sig när en kör motorcykel är en vanlig reaktion att det är bra men låter ganska tråkigt.

-Så blir inte livet tomt och tråkigt när man måste följa alla regler och organiserar bort allt som är jobbigt och roligt? Visst, vissa lagar kanske är bra, men när det gäller dem som inte är bra? Och som dessutom har fattats av någon som jag inte har något alls att göra med?

Att få lite andra perspektiv på ens egna samhälle tycker jag är väldigt spännande. Hur saker som jag ser som självklara är jättemärkliga för någon annan. Kanske ligger det något i deras tankar om oss. Även sociologen, filosofen och nationalekonomen Max Weber skrev i början av förra seklet om hur byråkratiseringen och rationaliseringen av vårt samhälle har gjort livet tomt och meningslöst och satt människan i en mental järnbur som hindrar henne från att leva livet fritt och till fullo.

Riktigt så illa tror jag dock inte det behöver vara att leva i Sverige. Jag tror att vi kan finna vägar och mening trots att alla bilar kör på rad, hundar går i koppel och att vi oftast följer svenska lagen till punkt och pricka. Men kanske behöver vi ibland påminna oss om att saker och ting inte alltid måste vara precis som det alltid varit, att våga tänka själva, att tänka nytt. Att inte alltid falla tillbaka på gamla mönster och system utan ifrågasätta för att se om de fortfarande håller. Att inte vara rädd för det främmande, att komma ihåg att det finns dem som tycker annorlunda och att vår åsikt inte alltid är den rätta. Att när jag ser en raggig gatuhund ser en annan en fri varelse. Någonstans måste vi ju kunna mötas. Dela våra perspektiv och synsätt. Sedan finner en kanske fortfarande att sitt eget svar är bättre, men att stanna upp, våga reflektera och ifrågasätta var vi är på väg kanske ändå kan leda till någon slags rikare och meningsfullare vardag.