One hand for the forest and one for the field

Vi befinner oss högt uppe bland bergen i byn Tuyla i distriktet Chamoli i norra Uttarakhand, för att tillsammans med UYRDCs partnerorganisation, Habitat for Humanity, göra en kartläggning av vilka familjer som behöver temporarära hus, sk. Transitional shelters (TS),  efter att fått dem förstörda under den fruktansvärda monsunen två månader tidigare. Här möter vi Shishupal, som är byns Forest council secretary i områdets Van Panchayat (VP). VP betyder skogsråd och etablerades år 1931 av britterna för att lugna den konflikt som pågick mellan bergsbyarna och Skogsdepartementet gällande de restriktioner av skogens resurser som Forest Grievance committee hade infört 1921. Syftet med Van  Panchayats är att folket i byarna själva skall vara ansvariga för att skydda och bevara skogen samt se till att det sker en jämlik fördelning av dess resurser byborna emellan. Eftersom det är de själva som bäst besitter den ekologiska kunskapen om skogen, så är det många som anser att det är inga andra än de själva som bäst vet vilka regler som bestämmelser som man borde följa för att kunna bevara den ekologiska balansen. Men deras bestämmanderätt har genom åren försvagats gentemot skogsdepartementet som drivs av ekonomiska intressen och exploatering skogens resurser utgör därmed ett växande hot mot bergsbefolkningen. 70 procent av delstatens befolkning på ca 9 miljoner är beroende av skogen. Dels utgör den en viktig resurskälla när det kommer till bränsle, vatten och byggmaterial så som lera och sten samt foder åt djuren. Men den rika växtligheten har även viktig betydelse då den anses innehålla näringsrika ämnen värdefulla för kroppens funktion. Människorna i bergsbyarna i Chamoli har en gedigen kunskap om vilka växter som är bra för att motverka olika former av sjukdomar.   Kampen för att få formella rättigheter till skogs resurser genom Forest Rights Act, FRA, är därmed mycket aktuell även här.

Vi vandrar högre upp bland bergen och möts här av otrolig grönska där skog och åkermark belägna på terrasser, avlöser varandra. Vi säger ’Namaste’ till  en kvinna bärandes på en stor korg på ryggen full med kvistar, blad, men även majs, ris och andra grönsaker. Hennes namn är Paruati bibi och hon är på väg hem efter att ha samlat ihop foder och bränsle i skogen samt olika grödor från jordbruket.  Hon berättar att det för henne är mycket viktigt att kunna nyttja både skogens resurser samt de grödor hon odlar på sin åker.  ’One hand for forest and the other for the field, säger hon med ett leende. Det hon och hennes familj odlar på fältet är en bra inkomstkälla då hon säljer runt 50 procent av det de producerar.

Under tusentals år har man utvecklat en jordbruksmetod som är anpassad efter det särskilda klimat samt den bergiga topografi man finner i Uttarakhand.   Det är en traditionell teknik som vuxit fram där man fokuserar på ett diversifierat jordbruk, s.k. ’Multi-cropping’, där man på samma jord odlar allt från millets, böner, ris, kryddor, grönsaker, potatis etc. Tanken är att man genom denna metod tillgodoser allas behov samtidigt som det utgör en livlina när det kommer till risker som att skörden slår fel. Då tekniken även utgår från ett s.k. rotationssystem, där man varierar platsen på grödorna varje säsong, så behåller man jordens bördighet samt den agro-ekologiska balansen. Genom att bevara denna traditionella jordbruksteknik och fokusera på vad den lokala ekologin mår bäst av, har man valt att ta avstånd från den moderna ekonomin och dess förespråkande av ett ’ mono-crop’ system där man endast skall fokusera på en gröda. Den gröda den internationella marknaden efterfrågar.

80 % av Uttarakhands befolkning arbetar inom jordbruk. Dock har jordens bördighet kommit att minska och därmed lett till sämre avkastning, vilket i sin tur tvingat familjer att se sig om efter ytterligare försörjningsalternativ. Det är uppskattat att runt 60 % av alla hushåll i delstaten har minst en familjemedlem som att migrerat till en annan stad eller land, i jakt på jobb. Antalet ’women-headed households’, där kvinnorna själva ansvarar för hemmet, barnen samt jordbruket har därmed ökat och bidragit till ökad arbetsbörda för de redan hårt arbetande kvinnorna. En 16 timmars lång arbetsdag tillhör därmed det normala..

/Micaela Rosberg, Narainbagar