”Everything on paper, nothing in action”

Det är Andals, programchef på Evidence, ord när hon beskriver de lagar som stiftats för att skydda Indiens mest utsatta grupper. Att förstå det indiska rättssystemet har för mig varit den största utmaningen under min tid som praktikant hos Evidence. Skåpen och arbetsutrymmen på kontoret svämmar över av foldrar. Det är hundratals fall som övervakats av Evidence sedan 2006. Fallen kan röra sig om sexuellt våld, hedersmord, trakasserier eller misshandel. Det som alla fall har gemensamt är att offret föddes in i underprivilegierade socioekonomiska villkor som försvårar individens tillgång till juridisk rättvisa.

Artikel 17 i den indiska grundlagen avskaffar tillämpningen av den “oberörbarhet” som beskrivits som Indiens apartheid. Grundlagen verkställdes som Untouchability (Offences) Act 1955 och skärptes sedan ytterligare när den bytte namn till Protection of Civil Rights Act 1955. 34 år senare antogs Preventions of Atrocities Act 1989, som även den uppdaterades och skärptes så sent som förra året (2015).

Kathir, grundare av Evidence, informerar om skärpningen av Prevention of Atrocities Act (2015) på en konferens i Tamil Nadu, november 2016.

Kvinnor saknas bland medverkande på konferenser, vilket uppmärksammas av Kathir.

Meenakshi berättar att våldet mot kvinnor i Tamil Nadu upplevs öka. Detta trots de lagar och program som nyligen stiftats i förhindrande syfte. The Sexual Harassment of Women at Workplace (Prevention, Prohibition and Redressal) Act 2013, Protection of Women under Domestic Violence Act, 2005, Protection of Children from Sexual Offences Act, 2012, är några av dem.

Problemet är att regeringen har misslyckats med att implementera lagarna och lagarna existerar ofta därför bara på papper, men inte i människors verklighet. Den juridiska processen innebär nämligen alltför många maskhål och är en utdragen process.

Tamil Nadu har även historiska sår från rättssystemets svek. År 1992 anklagas 269 män för gruppvåldtäkt och tortyr i stamfolksbyn Vachati. Det tog fram till år 2011 innan fallet behandlades i domstol och under den tiden hade redan 54 av de 269 åtalade avlidit. Det är ett tydligt exempel på den utdragna rättsprocess som stamfolk och daliter tvingats utstå i det förflutna.

Därför finns Evidence.

I sitt arbete stöttar Evidences rättighetsförsvarare människor som drabbats av våld och diskriminering. Genom att skapa tillit, utbilda och sprida kunskap om människors rättigheter kan Evidence hjälpa människor att få ekonomisk kompensation för sina skador samt att pusha på att fallen som rapporteras ska behandlas i domstol. Andal förklarar att trots att mycket få fall leder till en fällande dom, är varje litet framsteg en seger för Evidence och de drabbade.

Kollegorna Meenakshi, Haruna, Denise, Rani, Andal och jag på bröllop!

Kollegorna Karthik och Muthu.

En morgon på kontoret. Bilden är tagen av Julia när hon var på besök i måndags.

Jag hoppas att under min livstid få se en positiv utveckling av det indiska rättssystemet där fler individers rättigheter försvaras och erkänns tack vare det civila samhällets påverkan. Med människor som Kathir, Andal och Meenakshi tror jag faktiskt att det är möjligt.