”Ensam tjej i Indien” och tankar kring systerskap och våld
Jag sitter själv i ett hotellrum i den sydöstra staden Chennai. Jag har precis ätit middag i hotellets restaurang där sju servitörer envisades med att passa upp på mig och ville bjuda på fördrink då jag var så ensam och frågade sju gånger om min aloo gobi-rätt inte var för stark. Jag log, skakade på huvudet och fick slänga i mig maten för att kunna mätta magen innan den brinnande känslan i munnen tog över. Jag tackade mina sju servitörer och gick sedan upp på rummet igen. Jag känner mig både tyngt och lättad efter dessa två dagar där vi från Bangalorekontoret besökt vår partnerorganisation Women’s Collective, en organisation som arbetar med att stötta över 100 000 marginaliserade barn, kvinnor och äldre runt om i 15 distrikt i staten Tamil Nadu genom jordbruk och informationsarbete. På organisationens huvudkontor här i Chennai har vi träffat ca 40 projektkoordinatorer som arbetar på fältkontoren runt om i distriktet.
Min uppfattning är att jag mött en otroligt lösningsorienterad organisation med starka handelskraftiga ledare och bönder med stor kunskap och passion om organiskt och hållbart jordbruk. Sädesslaget millets (hirs), som ni mött tidigare i bloggen, är ständigt återkommande och verkar vara svaret på mer än vad en först kan tro, millets handlar mer om att mätta magar. Som samhällsvetare har det varit otroligt intressant att höra hur jordbruket även påverkar de sociala aspekterna på individ-, familj-, by- och samhällsnivå.
Under mötet berättade några av kvinnorna att de upplever en stor förändring sedan de senaste tio åren, hur de blivit empowered – fått självförtroende och egenmakt. De har ansvar över ekonomin i familjen, äger mark, blir lyssnade på och respekterade av både familjemedlemmar och samhället i en mycket större utsträckning. Jag ser upp till de kvinnor jag möter – deras tydliga kroppsspråk, engagerade diskussioner och otroliga driv att fortsätta trots många motgångar. Jag undrar hur de orkar fortsätta när stormar och uteblivet regn gör att hela årsinkomsten torkar in i marken, kommer på att de kanske inte har så mycket val. Jag vill fråga om ”systerskapet” och kanske problematisera det ur ett intersektionellt perspektiv men jag får en fundersam blick till svar. Systerskapet för dem är en självklarhet, det betyder mat på bordet och trygghet. Jag får spara mina akademiska teorier till ett annat möte. ”Oavsett bakgrund eller kast så tar vi hand om varandra här, hjälper varandra.” De pratar om solidaritet och jag nickar och tänker att jag inte sett något tydligare exempel av solidaritet.
Diskussioner hos Women’s Collective i Chennai
Jag får till några enskilda intervjuer med några av projektkoordinatorerna och de berättar hur de arbetar med att informera kvinnor om deras rättigheter och hur viktig organisationen är för dem. En kvinna förklarade det som att Women’s Collective är mer än systrar, mer än familj – det är hennes eget kött och blod, här vågar de prata om allt de tänker på och ställer upp för varandra utan förväntan på att få något tillbaka.
Jag blir såklart otroligt imponerad och glad över deras framgångsrika arbete men i slutet av intervjuerna tar jag upp våldet. Vi har bara känt varandra i två dagar, jag vet att det är känsligt och jag formulerar om frågorna i huvudet flera gånger, hoppas att tolken översätter mig rätt. Jag vill veta om situationen för kvinnor är bättre i Tamil Nadu även när det gäller våldet.
Innan jag åkte till Indien var det flera som förvarnade mig om de ”indiska männens kvinnosyn” och att jag skulle vara på min vakt. Som att jag inte är ständigt hotad och på min vakt i det patriarkala Sverige där jag försöker leva med de svenska männens kvinnosyn? Men visst, den patriarkala struktur som finns i Indien är bland de värsta och detta land rankas som ett av världens 10 farligaste länder för en kvinna att bo i. När man öppnar en dagstidning finns det mängder av nyheter om våldtäkter, misshandel, mord, trakasserier, kidnappning av flickor och kvinnor…. Det finns många fall att läsa om och även att höra om av de kvinnor vi träffat. Statistiken ger många olika siffror och i frågan om våldet ökar eller minskar är det svårt att svara på då fler fall anmäls idag. Women’s Colletive skriver dock att 150 000 dowry mord, som ofta är ”kitchen fires” anordnade att se ut som självmord, har anmälts. De finns även statistik på att mellan 50 – 60 miljoner tjejer saknas, de fick inte ens chansen att försöka leva i Indien då de ”valts bort” när föräldrarna sett fostrets kön. Hur kan det här vara världens största demokrati?
Bussresa till Dharmpauri
Jag promenerar runt, reser runt, träffar nya människor, litar på nya människor och känner mig ganska trygg och glad i detta nya land. Men jag läser mycket om våld, funderar mycket på våld. Jag har dock inte sett något än vilket nästan känns mer obehagligt – jag vet att det pågår nära, men inte hos mig och då har jag även varit i en del olika städer och byar och miljöer. Jag har varit runt ganska mycket själv i Indien och jag har aldrig känt mig rädd men jag har många gånger tänkt ”borde jag vara rädd nu?”. När jag åkte tåg i 10 timmar och olika män klev på och av och satte sig på sätet bredvid mig eller framför mig. Det var draperier som täckte vår kupé och när tre män klev på och satte sig runt omkring mig slog tanken mig att ingen skulle se om något hände nu. Eller faktiskt varje gång jag varit på gymmet och försvunnit in i min egna bubbla någon timme och kommer ut på gatan igen. ”Just det! Jag är Indien!” Solen har gått ner, det är mörkt, många människor och trafik är i rörelse, jag ska hitta en rickshaw som ska köra mig hem och jag är ”ensam tjej i Indien”. Borde jag vara rädd nu?
Då jag är en vit privilegierad europé vet jag att det är mindre risk att jag drabbas av våldet. Insikten äcklar mig. Jag vet också att det är mycket mindre risk att någon överfaller mig på en offentlig plats. Enligt National Crime Records Bureau statistik 2015 så anmäldes nästan 35 000 våldtäkter i Indien och där visste 97 % av våldtäktsoffren vem förövaren var.
När jag frågar om våldet ökar eller minskar i Tamil Nadu svarar de först att det inte går att svara på, sedan är det som att vrida på en kran och ut kommer berättelser. De berättar för mig hur flickor i Tamil Nadu våldtagits och mördats i skolor och på busshållplatser, av familjer och av bekanta, hur sexualbrott mot barn och våld mot nygifta kvinnor fortfarande är ett stort problem. I stunden tänker jag instinktivt att jag vill åka hem. Att jag inte orkar vara kvar i ett land där detta är vardag. Jag kommer på att JAG kan åka hem, det här behöver inte vara min vardag. Jag blir tung av alla insikter och orättvisor. Jag är här för att lära mig och sen ska jag åka härifrån. Ibland känns mitt syfte väldigt svagt och tanken av att jag är här för att anteckna människors orättvisor och sen resa hem igen gör mig illa till mods. Men jag sväljer känslorna och lyssnar klart på intervjuerna, tänker att allt jag lär mig här ska jag bära med mig och kanske någon gång långt fram kan min kunskap bidra till förändring. Women’s Collective har 100 000 medlemmar. Deras systerskap, starka röster och hårda arbete för kvinnors rättigheter kommer alltid att följa med mig. Att vara praktikant är en märklig roll men de olika, mycket kontrastfulla, situationerna jag kastas in i dagligen är en helt ovärderlig erfarenhet.