Anjammas fröbank är en försäkring för framtiden

Text och Foto: Louis Eberstål

Småbonden och fröbevararen Anjamma sitter på huk på trappan utanför sitt hus i byn Gangwar i södra Indien. Framför sig har hon placerat ett stort antal färgglada kärl fulla med olika fröer. Den som hört henne prata om fröer förstår snabbt att fröbevaring är något hon kan mycket om och verkligen brinner för. Anjamma är ansvarig för fröbanken i byn som består av över 50 olika typer av fröer, alla anpassade efter jorden och de förhållanden som råder i området. Framförallt är det olika typer av den traditionella grödan hirs, men även flera typer av bönor och linser.

Med varje frösort tillkommer kunskapen om hur just den grödan ska skötas. En kunskap som delas mellan kvinnorna i byn.

Traditionell kunskap hotas att försvinna

Anjamma är en del av en uråldrig och livsviktig tradition av frökonservering, en tradition som främst hållits vid liv av landsbygdens kvinnor. Den bygger på ett cirkulärt och mer hållbart frösystem där man sår, skördar och förvarar för att sedan så igen. Denna kunskap hotas ständigt av företag som vill industrialisera denna uråldriga praktik och göra det till en vara som de ska kunna kan ta patent på. Fröer som ofta är så behandlade eller genetiskt modifierade att det behövs specifikt konstgödsel och bekämpningsmedel för att få dem att växa och för att hålla skadedjur borta. Kemiska medel som ägs av samma företag som säljer fröerna, vilket gör att bönderna hamnar i en beroendeposition till ett och samma företag. Enligt FN:s utvecklingsprogram (UNDP) så har 75 % av mångfalden av världens grödor försvunnit sedan början av 1900–talet, och redan idag äger ett fåtal företag majoriteten av världens alla frösorter.

Kunskap som går i arv

Istället för den beroendeställning som byggs upp till företagen så främjar frökonservering en mångsidig kunskapsöverföring, familjeband och gemenskap. Detta är ett arv som förs vidare från mor till dotter, eller svärmor till svärdotter. Det är också en praktik som är helt ekologisk och som kräver få investeringar, där gödsel från gårdens djur används som gödningsmedel och där bönderna kan tillverka sitt egna ekologiska bekämpningsmedel. Detta gör bonden mer självständig och oberoende av plötsliga förändringar på marknaden, samtidigt som det ger en möjlighet att återta makten över matproduktionen.

Traditionen av frökonservering är en motkraft till det kommersiella och industriella jordbruket som utarmar både jordbrukarnas marker och plånböcker. I Medakdistriktet i sydcentrala Indien har kvinnliga bönder samlat gemensamma krafter och gått ihop för att odla minst fem grödor var. Tillsammans sparar de sedan fröer för att kunna byta med varandra och hjälpa varandra om någon saknar en viss sorts frön. På så vis startades fröbanker i 50 byar i Medakdistriktet, varav en av dessa är Anjammas fröbank.

Utöver den säkerhet som fröbanken innebär för bönder i byn så fungerar den också som en inspirationskälla för andra som vill starta sin egen fröbank.

Inspiration och central fröbank

Flera samhällen, organisationer och individer över hela Indien har inspirerats att fortsätta med samma traditionella praktik för att bibehålla eller återbygga fröbanker. I fröbanker handlar man inte med pengar utan endast med fröer. De som behöver frön lånar ett kilo och lämnar tillbaka två, vilket skapar en ruljans på fröerna.

I byn Machnoor, finns även en större central fröbank som byggts upp av bönder med stöd från Svalornas partnerorganisation Deccan Development Society. Den centrala fröbanken, som förvarar över 80 sorters frön, lånar ut fröer till nya organisationer som vill återgå till att odla hirs eller till byar som vill återgå till en viss gröda. När en grupp bönder i den närliggande delstaten Karnataka nyligen uttalade att de ville återgå till att odla hirs, valde fröbanken i Machnoor att donera fröer till bönderna. Dessa fröer blev nyckeln till att återuppliva flera typer av hirs i området.