Inblick i rutiner och människors vardag

Nu har det gått ett par rejäla veckor sedan vi landade i Madurai. Tror vi alla tre praktikanter är överens om att det både känns som att vi har varit här så länge som vi faktiskt har varit här, men samtidigt känns det kort. Ständiga nya intryck blandas med den rutin som onekligen byggs upp av att åka till kontoret fem dagar i veckan.

När jag sitter här vid min dator, på min designerade skrivbordsstol sedan mer än en månad och blickar ut över kontorslandskapet inser jag hur glad jag är att vara här. På väggarna betraktas vi av porträtten av Martin Luther King, Che Guevera, Dr. B.R Ambedhkar och Aung San Suu Kyi. Under dem dignar färgkodade rättsfallsfiler, fyllda med känslig information om människor, flera meter – och det är bara från 2016. Öppnar du dörren intill finns ett litet, litet rum packat från golv till tak med liknande filer.

Meenakshi, vår underbara bonushandledare, påpekar att fallen där sträcker sig bak till kring 2006. Hon springer mellan sitt skrivbord, datorn, oändliga antal telefonsamtal (drömmer ibland om den ringsignalen…), våra skrivbord och andra ställen. Det gör alla andra i teamet också; bryter för att skämta med oss och varandra, lära oss Tamil och titta på bilder av exempelvis vintermarknaden i Jokkmokk då det var -42 grader som jag har på mobilen.

På mitt skrivbord finns det fyra stora högar med rättsfall. Jag har läst alla flera gånger om. Vittnesmålen är ofta översatta, med vissa inslag av Tamil och urklippta tidningsartiklar på båda språken som rapporterat om fallet. Uppgifter om medicinska undersökningar, uppföljning, fact finding-information m.m. finns också med. Ibland finns det foton på offren. Minns när jag läste om ett särskilt våldsamt fall. Tittade länge på ett gammalt taget foto som fanns på offret. Jag tänkte på personalen som var där, på plats, träffade offrets familj, stöttade, som outtröttligt jobbar hela veckan ut. Meenakshi sa med ett litet leende att deras arbetstid inte är begränsad. De finns tillgängliga dygnet runt om det skulle vara så för att stötta och finnas till hands för offren som ringer.

Något jag verkligen får djup insikt i är hur oerhört viktigt Evidences arbete är. Vilka otroliga människor det är vi har fått denna stora tur att få träffa och arbeta tillsammans med. När jag öppnar en fil får jag det bokstavligen på papper. Hela processen från start till rättslig status är noga dokumenterad, även om viss översättning fattas eller en uppdatering.

Vår kollega Ramachandran sparar och dokumenterar nyhetsartiklar till Evidence.

Det kan tänkas att det upplevs som tungt att få sådan djupdykning i människors levnadsöden på ett sätt som detta. Ibland tar jag ett litet varv på kontoret som ett tillfälligt, geografiskt avbrott från det. Det går inte att föreställa sig vilket liv Daliter lever, hur de tvingas leva och det systematiska, strukturella våld som existerar mot dessa individer. Men jag tror att det är viktigt att inte låta sig nedslås helt. Då blir det inte bättre. Hur emotionellt tunga dessa fall än är, är de också ett bevis på just vad Evidence har gjort för dem. De är inte nedtystade, gömda, glömda i en by någonstans. De är dokumenterade, använda som bevis – som organisationsnamnet – för att det ska bli bättre.