PEACE – Vårt första fältbesök

Vi sitter i en jeep, sju personer. Anita och Abdul som kommit från Svalornas India Office i Bangalore, Krishna och Giridhar från DDS kontor i Hyderabad och så vi. Vi är på väg ut på ett fältbesök öster om Hyderabad i byn Kkthandar, i Nalconda distriktet. Idag ska vi besöka organisationen PEACE som fokuserar på kreativ utbildning för att främja utbredningen av millets.

Vi kör en bra bit i tung morgontrafik för att ta oss ut från Hyderabad. Efter cirka en timme så kommer vi ut till mer gräsbeklädd mark, med mindre antal hus och mindre trafik. Jag och Lisa sitter i bakluckan på en soffa som går längs med bilens sidodörrar, mitt emot sitter Giridhar. Vi stutsar upp och ner och vi har inget bälte, så jag som sitter ytterst får be om ursäkt till Lisa hela tiden för jag studsar in i henne. Solen lyser, svetten formas. Än har vi inte vant oss vid värmen. Vi fördriver den långa bilresan genom att prata om DDS arbete och om byarna vi åker igenom. Flera gånger så möts vi av getter som kommer gående på vägarna, som bönderna för mellan grönområden, men även förvirrade kossor och vattenbufflar.

Efter att vår chaufför frågat efter vägen ett flertal gånger så kommer vi fram till en välkomnande stam kvinnor och grundaren av PEACE, Mr K. Nimmaiah. Vi blir ledda in till ett svalt stenhus där vi träffar alla representanter, först och främst Maruni och Bhuli, de två kvinnliga gruppledarna för byns sangham (den lokala gruppen för de kvinnliga bönderna), men också de ansvariga för regionens utvecklingsarbete.

Krishna och Anitha satte sig sedan ner och samtalade med byns sangham. Under samtalet översatte Giridhar en del för oss, där vi satt en rad bakom ringen som kvinnorna formade på golvet. De har sedan den gröna revolutionen odlat mycket bomull för att tjäna sitt levebröd, men eftersom området är helt beroende av regn för bevattning så är det inte hållbart att odla bomull, eftersom det krävs mycket vatten för att få en bra avkastning. GMO bomull (bt cotton) är dessutom en gröda som inskränker på den biologiska mångfalden och fördärvar den lokala naturen, då det behövs mycket konstgödning och kemiska bekämpningsmedel som fördärvar naturen och de tjänster som den ger oss när vi tar hand om den, som tex rent vatten och välmående ekosystem. Men sedan PEACE började har fler och fler bönder uppmuntrats till att odla Millets.

Nu inkluderar PEACE över 200 bönder på över 120 hektar (300 acres). De sprider sin kunskap mellan varandra från svärmor till svärdotter. Men de kvinnliga bönderna i PEACE är även med i Millet Sister Network, som introducerades för ett år sedan. Ett nätverk som ökar möjligheterna och stärker förutsättningarna för att bibehålla kunskapen om traditionell odling mellan dem. Nätverket stärker även kvinnornas röster och diskuterar problem för att tillsammans nå hållbara lösningar som fungerar för dem i deras område. Innan de blev en del av Millet Sister Network så odlade bönderna bara en slags millet på deras mark. Men efter de tagit del av kunskapen att permakultur – odling med blandade grödor som gynnar varandra – är ett bra alternativ för att öka den biologisk mångfalden så har de börjat odla fler typer av millets på deras marker. Att odla flera olika grödor (multiple crop farming/mixed crop farming) bidrar även till en mer stabil matsäkerhet genom att göra dem mindre beroende av avkastningen från en gröda och göra dem mer motståndskraftiga från torka och andra väderförändringar. 

Efter samtal i ring så sa kvinnorna att vi skulle få ett välkomnande och att det nu var dags att kicka igång festivalen för den biologiska mångfalden, som denna byn arrangerade denna dag. Festivalens syfte är att fira traditionell och ekologisk odling av grödor. Så trummor kom ut och banderollerna togs ner och vi gick ett varv genom byn, kvinnorna bar på dessa banderoller och grundaren av PEACE gick först runt i ledet och hälsade på alla. Till slut avslutades varvet med en dans utanför mötesplatsen.

När vi senare under dagen sitter på PEACE kontor så berättar K. Nimmaiah att millets är åsidosatt och bortglömt, det finns ett stigma kring millets då dessa grödor av vissa grupper anses vara en kvinnogröda eller fattigmansmat. Men samtidigt så ökar hälsoproblemen kopplat till ris, med diabetes och benskörhet. Han tycker att det är konstigt att det inte är mer fokus på odling, jordbruk och grödor bland policys, eftersom 60 % av Indiens befolkning fortfarande arbetar inom jordbruk. Men problemet är att efterfrågan måste öka och då även konsumtionen av millets så att intressen återfinns. “Vi måste reintroducera millets och ge den en ny prägel så att bönderna kan få det pris som de borde få för den skörd de säljer”, K. Nimmiah, grundaren av PEACE.

På vägen hem försöker jag smälta alla intryck och alla intressanta människor, uppklädda stamkvinnor och deras kamp för ett levebröd. Det är svårt att kämpa när förutsättningarna är hårda. Det som ser ut att vara ett så självklart val för oss utomstående, men att byta till att odla traditionella grödor som millets är inte så självklart för den individuella bonden som är den som måste rätta sig efter marknadsförändringar, minskade vinstmarginaler, låga subventioner eller inga alls, på grund av det stigma som finns runt millets och problemen som då kommer med att lyfta frågan politiskt och för göra det en prioritering för policys.

Denna dagen har hjälpt mig att förstå den teori och fakta jag tidigare bara har läst om, att faktist få se den kamp och de resultat som DDS och MINI-nätverket hjälper till att stödja och uppmuntra. Men denna dag även gett mig större förståelse för komplexiteten kring frågan. Enligt Nimmiah så måste konsumtionen av millets öka för att öka efterfrågan vilket skulle öka det politiska intresset för millets och sätta den på agendan. En av PEACE strategier för att genomföra denna förändring är genom att prata om millets i skolan, göra både lärare och elever medvetna om millets, vilka typer som finns och hur man kan tillaga den. Så kan man sprida kunskapen, familj till familj, samhälle till samhälle, by till by.  

Text och foto: Louis Eberstål