Alla dessa Myggjävlar

Myggorna är överallt och biter mig hela tiden. Inne i huset, utanför huset, på morgonen, på kvällen, på kontoret under dagen – överallt. En av de första dagarna i Pastapur såg en kollega alla mina myggbett och frågade mig vilken blodtyp jag har. Jag tittade förvånat på henne och svarade noll negativ, varpå hon nickade och sa ”their favourite”. Och det märks verkligen att myggorna i Indien har sina favoriter. Jag, och även Louis, får bett hela tiden medan Lisa kan räkna antalet bett hon fått sen hon kom hit på en hand.

 

När vi först kom till Indien frågade vi om det var något som vi skulle tänka på eller vara försiktiga med. Vi fick då till svar att den största faran i Pastapur är myggen. Det är kanske inte så konstigt eftersom Indiens befolkning är hårt drabbade av myggburna sjukdomar som hotar människors hälsa och livssituation. Vanligt förekommande sjukdomar som bärs och sprids av myggor är malaria, denguefeber och chikungunia och tidigare i år rapporterades även tre kända fall av Zikaviruset. Enligt WHO ligger Indien på plats tre vad gäller högsta antalet rapporterade malariafall i världen och hundratusentals indier smittas varje år av denguefeber och chikungunia. Flest antal fall rapporteras kring monsunperioden men sjukdomarna är vanligt förekommande under hela året.

 

För att ändå hantera situationen har jag utvecklat olika strategier. Jag förstod tidigt att min ”Mygga” som jag tagit med mig från Sverige inte hjälpte ett enda dugg och jag använder därför numera den lokala ”Odomus” som i alla fall hjälper lite bättre. Jag har på mig kläder som exponerar så lite hud som möjligt. För att undvika myggbett sover jag under ett myggnät. Varje kväll kravlar jag mig in under nätet i sängen och ser sen till att det är väl slutet kring madrassen så att inte en mygga skulle kunna få för sig att komma in under natten och bita mig. Minst en gång i veckan glömmer jag dock vattenflaskan, hörlurarna, glasögonfodralet eller att släcka en lampa och måste då kravla mig ut ur mitt myggnät för att sedan göra om hela processen en gång till. För att överhuvudtaget kunna sitta ute och njuta av frukost, fika eller middag på vår veranda behöver vi tända speciella myggrökelser. Sedan några veckor tillbaka är vi även stolta ägare av ett myggracket som effektivt dödar myggorna med en elektrisk stöt.

 

Jag har för länge sedan slutat oroa mig för att bli smittad av denguefeber eller chikungunia, som det i dagsläget inte finns något vaccin mot. Det hade tagit upp alldeles för mycket av min energi. Till skillnad från många av mina grannar har jag dessutom en bra försäkring och behöver inte oroa mig på samma sätt över tillgången till sjukvård eller förlusten av inkomst på grund av förlorade arbetsdagar. Det gör mig tyvärr inte desto mindre galen av allt kliande från alla mina myggbett. Idag gick jag till apoteket för att försöka hitta någon lokal kräm för att dämpa min instinkt att hugga av mig min högra fot som nu, efter att en natt i Hyderabad utan myggnät, har ca 15 stycken myggbett (det är en aning svårt att räkna med tanke på att alla just nu har svält upp och snarare ser ut som ett enda stort myggbett). Eftersom jag inte kan hindi och apotekaren inte kan så bra engelska försökte jag hålla konversationen så enkel som möjligt. Jag sa ”mosquitos” och pekade på min fot.  Mannen bakom disken tittade på min fot och nickade, ”allergic reaction”. Det tog ett tag innan han hittade vad han ville bland hyllorna bakom disken. Tillslut kom han fram med en Aloe Vera kräm och sa ”apply every night”. Jag, som hade hoppats på något mer giftigt där jag skulle behöva undvika att läsa innehållsförteckningen men som skulle göra att betten magiskt försvann efter en strykning, såg troligtvis väldigt besviken ut. Mannen tittade på mig och sen på krämen. Han satte sedan krämen framför mig och sa ”Good cream, 100 rupies”. En aning uppgiven gick jag därifrån med min Aloe Vera kräm och hoppades innerligt att den kommer funka.

 

Jag trodde till en början att antalet mygg skulle minska ju längre bort från monsunperioden vi kom, men det verkar inte vara fallet i Pastapur. Lisa och Louis kommer därför troligtvis fortsatt behöva finna sig vid att jag minst en gång om dagen brister ut ”asså alla dessa myggjävlar”.