Praktikperioden i sju punkter

Från Evidence i Madurai, Tamil Nadu

Hej!

Nu börjar det dra ihop sig här på Evidence och det är snart dags att bege sig hem till Sverige igen. Det här blir nog det sista inlägget från mig! De här fyra månaderna i Indien har varit otroligt händelserika och det känns nästintill omöjligt att kunna sammanfatta dem, men jag ska göra så gott jag kan.

Madurai, som har varit hemma i 4 månader nu

Det som förvånade mig mest med Indien

Innan vi kom till Indien tänkte jag mycket på vilka förväntningar jag hade. Av livet här, av landet och av praktiken. Jag försökte förbereda mig så mycket som möjligt på att det skulle vara varmt, smutsigt, högljutt och intensivt, samtidigt som jag visste att det var viktigt att vara öppen för att saker kanske inte är riktigt som man tror att de kommer vara. Att inte låsa sig vid en förutbestämd bild. ”Det är viktigt att vara flexibel och beredd på oväntade saker” var någonting som vi praktikanter fick höra otaliga gånger innan vi reste iväg. Det som förvånade mig mest med Indien var därför att det inte är så annorlunda från hemma ändå. I grunden är det samma. Det har varit lätt att skapa en vardag här, och jag har vant mig vid det mesta – värmen, lukterna, ljuden, djuren och kulturen. Visst är det väldigt mycket som är väldigt annorlunda från hemma i Sverige och det har krävts en omställning, men jag hade nog förväntat mig att det skulle vara svårare att anpassa mig till mitt nya liv.

Att kossor skulle finnas i lite överallt var jag beredd på

Den bästa maten

Eftersom jag ofta äter indisk mat hemma i Sverige hade jag en ganska tydlig bild av hur maten skulle vara under praktiken. Men det var inte riktigt som jag hade trott! Den indiska maten som serveras i Sverige är nästan uteslutande nordindisk eller bangladeshisk och helt annorlunda från maten som serveras i södra Indien, där Madurai är beläget. Jag har fått prova på nya, spännande rätter och smakkombinationer. Dosa, som är ganska likt en tunn pannkaka, har blivit en favorit och något kommer jag sakna när jag kommer hem. Något annat som alltid gick hem, en av de få rätter jag inte tröttnade på, var Gobi Manchurian. Den består av blomkål i en stark, kryddig sås. Rätten är indisk-kinesisk och smaksatt med soja och chilisås, men väldigt populär i södra Indien. Supergott! 

Den sämsta maten

• Idlis – kladdiga, kompakta men samtidigt fluffiga risbullar. Serveras gärna med samma tre såser som alltid serveras i Sydindien och äts ofta till frukost. Smakar knappt något alls men växer i munnen när man tuggar!
• Paan – tuggas efter måltider och sägs vara bra för matsmältningen. Består av betelblad, arekanötter och kryddor. Smaken är skarp och pepprig. Jag och Miriam fick smaka på detta en gång och jag tror det tog ungefär två sekunder innan jag spottade ut allt igen. 

En av de godaste frukostarna (med stjärnfrukts-juice!) åt vi i Kodaikanal 

Den bästa nya vanan jag har fått

Att läsa (nästan) varje kväll! I vardagsstressen i Sverige har jag så lätt att glömma bort, välja bort eller inte orka ta upp en bok för att läsa, men det har varit mitt främsta kvällsnöje här i Indien (ibland finns det inte så mycket annat att göra). Jag hoppas att vanan sitter i när jag kommer hem, och att jag kan välja bort mobilen för en bok på kvällarna. Ett tiotal böcker har jag tagit mig igenom under dessa månader. Här kommer också ett boktips! ”De små tingens gud” av Arundhati Roy är oerhört välskriven och målar upp en realistisk, om än sorglig, bild av det indiska samhället och människorna som lever i det. Jag är inte den första som rekommenderar denna bok, men den förtjänar att lyftas upp och borde läsas om man vill få en inblick i det indiska samhället och kastsystemets konsekvenser. 

Den mest oväntade händelsen

Jag och Miriam fick under flera tillfällen följa med våra kollegor på olika event – prisutdelningar, seminarium och bröllop. Ofta visste vi inte riktigt vad som skulle hända härnäst och vi hamnade ibland mitt i fotograferingar eller uppe på diverse scener. En gång, när vi satt uppe på en scen och lyssnade på Evidences grundare Kathir som skulle ta emot ett pris, var det någon i publiken som kom fram med en inte många veckor gammal bebis som Kathir fick ta i famnen och sedan namngav. Vi förstod ingenting och inte ens Kathir, som är van vid att främlingar som ser upp till honom kommer fram för att prata, visste att det skulle hända utan fick improvisera fram ett namn på plats.

Vi har fått vara med på många event – bilden är från ett bröllop

Det sämsta med Indien

All ojämlikhet som finns i landet. Mellan fattiga och rika, mellan stad och landsbygd, mellan män och kvinnor, mellan människor av olika religion och kast. Även om hela Indien har potential att förbättras på många sätt (Indiens ekonomi växer rekordsnabbt!) så är det bara ett fåtal som får ta del av utvecklingen. Korruption och diskriminering leder till att levnadsvillkoren och möjligheterna ser väldigt olika ut beroende på vem man är, samtidigt som många upplever våld och trakasserier på grund av sin bakgrund.

Det som har gjort störst intryck

Alla fantastiska människor jag har träffat här. Jag har svårt att uttrycka hur mycket kollegor och aktivister har betytt. Och att få dela upplevelsen med Miriam har varit guld värt! Ända från början kände vi oss välkomna, och alla har varit så öppna och måna om att vi ska få vara delaktiga. De har delat med sig av sin kunskap om indisk politik, kastsystemet och mänskliga rättigheter. Vi har haft många intressanta diskussioner med de på kontoret, och inspirerats av deras engagemang och arbete. Upplevelsen hade inte varit densamma utan dem!

Här är vi med några av våra kollegor på Evidence!

Sammanfattningsvis kan jag säga att tiden i Indien har varit oerhört lärorik och gett mig nya perspektiv på utvecklingsarbete. Jag har fått uppleva så många nya saker och träffat människor med inspirerande livserfarenheter och spännande berättelser. Samtidigt har det stundtals varit tungt att höra hur de daliter som Evidence arbetar med behandlas. Kastsystemet skapar ett strukturellt förtryck av människor, och det är sorgligt hur ingrott det är i det indiska samhället. Därför är det tur att det finns så många som kämpar, helt outtröttligt, för dess avskaffande. Jag tar med mig så mycket inspiration och erfarenheter hem till Sverige, men är säker på att jag kommer tillbaka till Indien någon gång i framtiden. Men för nu – tack för den här tiden!

Lovisa