Frågan om säkerhet i bruket av jord och skog

Under våra fältbesök får vi möjligheten att träffa starka kvinnor som både tar hand om hemmet, barnen och driver det självförsörjande jord- och skogsbruket. Arbetsbelastningen för kvinnorna i Chamoli-distriktet har kommit att öka de senaste decennierna vilket kan sägas vara ett direkt resultat av ökningen av den könade migrationen från området. Att migrationen är könad tycks grunda sig i den återkommande delningen mellan det oavlönade och avlönade arbetet. Liksom i globala sammanhang är mannen konstruerad som den överordnade familjeförsörjaren, som ska tillgodose familjen med pengainkomst, medan kvinnor får ansvara för det arbete som konstruerats som oavlönat nära hemmet. Avkastningen från det självförsörjande jordbruket är inte tillräcklig för att bemöta familjens behov, vilket gör att männen söker sig till städer där det finns möjligheter till anställning. Samtidigt har det, utöver ovanstående, skett en intresseskiftning bland unga idag. Engagemanget i att bedriva det självförsörjande jord- och skogsbruket, minskar av flera olika skäl. Delvis handlar det om ekonomiska incitament och ytterligare några skäl omnämns nedan.

I fredags organiserades ett möte i byn Maltura, där även kvinnor från grannbyn Nagarkurtianas deltog. Under mötet engagerade sig både medlemmar och talespersoner från olika panchayats i byarna. Panchayat kan i kortfattade ordalag sägas vara lokalpolitisk förvaltning av allt ifrån byn till skog och marker, vilka har historiskt sett styrts av män. Vid sidan av de lokalpolitiska råden, har kvinnorna organiserat egna kvinnogrupper vid namn MMD (Mahila Mangal Dal) vilka tilldelats ansvar, som exempelvis assistera med matlagning vid bröllop eller vid möten. Vad gäller just van (skog) panchayat, så kan det kortfattat sägas vara lokal förvaltning av ett parti skog som tilldelats, men fortfarande ägs av staten. Partiet skog får enbart brukas under ett specifikt regelverk som regleras av staten. Van panchayat styrs av medlemmar och en eller flera talespersoner. Invånarna i de två byarna, Maltura och Nagarkurtianas, beslutade att konstituera en gemensam van panchayat år 2000 och då valdes enbart kvinnor in som medlemmar i rådet. Motiveringen bakom var att kvinnor har mer kunskap, då de ansvarar för bruket av skogen, medan männen generellt sett arbetar inom den avlönade sektorn på andra orter. Den könade migrationen kan sägas ha flera olika sidor, som både är positiva och negativa. För att nämna några fåtaliga, får kvinnorna betydligt mer inflytande i den lokalpolitiska agendan. Å andra sidan är de dock fortfarande i en klar beroendeställning till männens inkomst och utsätts för en högre arbetsbelastning när halva jordbrukets arbetskraft lämnar.

I och med att det vanligen är männen som migrerar från distriktet, är det ofta fokus på deras upplevelser och perspektiv, medan kvinnorna, mer eller mindre, hålls i periferin. Under fältbesöket vände jag mig direkt till medlemmarna för att fråga vad de själva såg som de största utmaningarna i sitt dagliga liv. Taleskvinnan för van panchayat, Ganshi Devi, uttryckte då att det finns stora säkerhetsrisker i deras arbete. Skogen som de tillsammans brukar är lokaliserad i stupa och branta backar, som dessutom är snåriga, fyllda med sly och taggar, vilket gör att skaderiskerna är ständigt höga. Snåren måste kvinnorna rensa förhand för att kunna ta sig fram och de består ofta av taggbuskar med gaddar som kan vara ett par centimeter långa. De har dock inget annat val än att bruka det land som tilldelats av staten, då det skulle innebära överträdelse av lagen. Det är inte enbart skaderisken som är hög utan arbetsklimatet i Himalaya har också krävt arbetande kvinnors liv, vilket har nämnts under flertal fältbesök. Gashni Devi nämnde också sjukdomar och utmattning av arbetet som återkommande utmaningar. Samtidigt är flera byar belägna långt ifrån städerna, vilket gör det svårt att uppsöka sjukvård vid akuta lägen. När jag frågade Shaka Devi från byn Azer, vad hon såg som de största utmaningarna för kvinnorna när de arbetar i skogen, så lyfte hon rädslorna för vilda djur. Attackerna från vilt tycks bli allt fler. I skogarna omkring, lever allt ifrån svartbjörn och leoparder till vildsvin. Ökningen av attacker menas vara ett resultat av degradering av skogen, vilket minskar ytan för både djur och människor att leva på. Jag frågade då Shaka Devi, vad de gjorde för att bemöta problemet med de vilda djuren. Shaka Devi menade då att arbetet i skogen kräver särskild effektivitet, för att minimera tiden i skogen så mycket som det bara går.

Det kan vara av betydelse att tydligt understryka att detta enbart är en liten glimt av den vardag som många kvinnor lever i. De dagliga utmaningarna kvinnorna från Chamolis jord- och skogsbruk är flera. Dock tycks flera olika typer av säkerhetsfaktorer vara de mest centrala och återkommande i diskussionerna under mötena. Det finns en betydande vikt i att synliggöra kvinnors egna perspektiv och ord för att förstå dels deras upplevelser kring olika typer av utmaningar, hur de bemöter dem och vad de stöd de menar sig vara i behov av.