På plats bland svindlande höjder och gröna dalar hos UYRDC

Under de tio dagarna som vi hittills har spenderat hos UYRDC (Uttaranchal Youth and Rural Development Centre) har vi redan hunnit med ett flertal fältbesök, gått på bröllop, promenerat runt i det natursköna området och fått små introduktionspass utportionerade av vår naturälskande handledare Siddharth som tillsammans med de andra på organisationen gett oss ett mycket varmt välkomnande.

För att få en förståelse för den omgivning och kontext som UYRDC arbetar i är avlägsenhet ett nyckelord. Efter bara en och en halv vecka på plats har vi redan hunnit skumpa runt i otaliga timmar på de snirkliga bergsvägarna upp till byar mycket mer avlägsna än vår nya hemvist Narainbagar. Viktigt att tillägga är att många av de bilvägar som kopplar ihop byarna inte byggts förrän under 2000-talet. Avlägsenheten innebär också att statliga välfärdstjänster länge varit mycket begränsade.

Det är i den här kontexten som organisationen UYRDC startade år 1986. Vid den tidpunkten fanns inga skolor i området. Skolan som organisationens initiativtagare Harpal Negi startade erbjöd både utbildning och arbetstillfällen. Idag är det en stor skola som sträcker sig ända upp till motsvarande nionde klass. Under årens gång har organisationen arbetat med ett stort antal projekt som alla syftat till att stärka människors försörjningsmöjligheter (livelihoods) i området. Alltifrån workshops i att bygga växthustunnlar till program för att öka jordbruksproduktionen och koppla ihop jordbrukare med lokala och globala marknader.

Även idag är försörjning det centrala temat för organisationen, tillsammans med miljömässig hållbarhet och kvinnors empowerment. Mycket av arbetet sker genom bygrupper och kvinnogrupper. UYRDC samarbetar idag med 55 byar i Pinder-dalen och har tillsammans med Svalorna sedan 2010 arbetat med rätten till skogen för människor som traditionellt brukat den för bland annat djurfoder, bränsle och byggmaterial. Detta sker genom att informera byarna om lagen ”Forest Rights Act” genom vilken byar kan genomgå en rättslig process för att få tillbaka rätten att bruka och förvalta skogen som deras livsförsörjning är beroende av.

Organisationen har även nyligen börjat samarbete med MINI – Millet Network of India, och sprida medvetenhet om fördelarna av en milletsbaserad kost runt om i området. Något som är speciellt intressant är hur organisationens arbete med rätten till skogen, traditionellt jordbruk av millets och kvinnors empowerment samverkar i att få till stånd en hållbar utveckling i området, både socialt, ekonomiskt och miljömässigt. I synnerhet eftersom kvinnorna i området utför den största delen av det obetalda arbetet med skogsförvaltning och jordbruk för familjens självförsörjning. Till detta går att tillägga att en stor andel av unga, speciellt unga män, migrerar från området till större städer för att tjäna pengar för att stödja sina familjer. Alla de här delarna kommer vi att gå in på närmre i framtida inlägg och ser alla väldigt mycket fram emot att få sätta oss in i mer!

Tänk att vi får sitta och arbeta varje dag med denna utsikt och tillsammans med vår nya bästis, den busiga kontorsmaskoten Rocky.

Vi bor i byn Kewar, ungefär en kilometers promenad upp längst slingrande branta stigar från Narainbagar, genom skogsdungar där aporna lurar och milletsfält där kvinnorna arbetar dagarna i ända. Vi konstaterar varje dag att vi nog aldrig kommer att vänja oss vid utsikten och den vackra omgivningen som vi kommer att få vara i nu varje dag de kommande fyra månaderna.

På bilden till vänster ser ni Linnea, mig – Karin, Rocky och vår nya vän Rinku. På bilden till höger superpeppade och bästa Himalayagänget, från vänster: Linnea, Caroline och Fanny bredvid lite coolare Rocky och Rinku.

Det var allt för den här gången! Hejdå från oss i Himalaya!