En tankeställare i resursanvändning

I think we are in the midst of this period where we are committing this
suicide on the planet and everybody is just using up all of our
natural resources like a bunch of insane people.
That’s what I worry about.
More than I worry about jazz.

– Sonny Rollins

 

Så här kan en söndags kväll se ut i hushållet Rice n´ Spice girls (vår primära föda – därav vårt tagna efternamn).

Tvätta. För hand. Med oregelbundet flöde av varmvatten. I en hink.

Med samma hink har jag även utfört mina – nuförtiden väldigt oregelbundna – duschar.

Jag är en snabb duschare hemma också och försöker vara medveten om mina klädtvättvanor, men det är något uppfriskande och insiktsfullt med att ställas öga mot öga med resurserna man använder.

Tiden det tar mig att fylla upp hinken ger mig tid att reflektera över min vattenanvändning. Hur mycket behöver jag? Egentligen?

Egentligen….?

Arbetet jag lägger ner på att tvätta mina kläder får mig att tänka till en extra gång kring hur ofta jag faktiskt behöver tvätta dem och när det räcker med en dags vädring (eller lite mer personligt avstånd på jobbet).

Vår moderna kultur med sin effektivisering och komfort har förstås på många sätt gjort livet enklare och frigjort mer tid för oss att använda på andra saker – men det är ett också ett led i distanseringen från vår användning av jordens resurser.

Om jag trycker på en knapp på tvättmaskinen och lämnar rummet har jag egentligen ingen aning – eller kontroll – över vattnet, kemikalierna och strömmen som rusar igenom ledningar och maskinerier för att skrubba mina Hello Kitty trosor rena. När jag vrider på duschen så porlar vattnet ner och direkt in i avloppet, utan att lämna spår gällande kvantitet och elanvändning.

Här blir jag tvungen att konfronteras med vattenmängden då den fyller upp in hink, med lappar om ”sparsam elanvändning” och tvättmedlen jag använder – då de också sköljer mina egna händer – och inser att jag trots min hållbara inställning varit relativt distanserad från resurserna som hållit mig ren och fräsch.

Jag håller med Sonny Rollins här uppe. Vi använder resurser som galningar. Och jag tror att en del av det är på grund av den här distansen vi skapat genom teknik och effektivisering. Vi tvingas aldrig ha lite dåligt samvete över det vi konsumerar eftersom det till mångt och mycket är dolt för oss. Jag oroar mig inte särskilt mycket för jazz (kan vara för att jag aldrig lyssnar på det, men det har jag inte gått till botten med ännu) men jag oroar mig desto mer för vår globala resursanvändning.

Mer hinkar åt folket! Och kanske mer jazz också (känner mig generös).