Happy Diwali (en vecka senare)

Jag gillar inte smällare. Jag gillar inte fyrverkerier.  Röken, ljudet, explosionen, stanken och tanken på vilket mänskligt och djurligt lidande som allt detta ger upphov till – kombinationen för mina tankar till ett krigsliknande inferno snarare än festligheter. Framförallt gillar jag inte det okontrollerade användandet av dessa pjäser. Detta sagt. Det närmade sig Diwali och på gatan hördes barnens förväntansfulla ”crrrackers” med rullade rrr som gav mig föraningar om vad denna högtid skulle innehålla. Smällar i massor.

Diwali är en hinduisk högtid som firas över hela Indien, men hur firandet ser ut varierar mellan olika platser. Alla verkar ha sin egen favorithistoria, om Ramas återkost efter sina 14 år i exil, om hur fyrarmade Lakshmi kommer och hälsar på i varje hem och som vid ett varmt välkomnade ger sina lyckönskningar, eller om när Krishna dödade en demonkung. Historierna är många, vilket ger många anledningar att fira ljusets festival som högtiden också kallas.

Vi blev inbjudna att följa med till Thilagams syster och hennes man i Coimbatore, en stad några timmars bilfärd från Madurai. Många reste under dessa dagar för att ta sig till hem och familjer och trafiken var således stökigare än vanligt. Efter fler timmar än beräknat kom vi fram och möttes där av en stämning som påminde om en blandning mellan jul och nyår. Det där förväntansfulla, mängden mat, långa dagar där släkten samlas och traditioner utförs. Det var väldigt fint att för en helg få vara del av en familjs firande. Några dagars avbrott från vardagen i Madurai som för varje dag finner mer rutin att följa. På vägen hem tog vi en väg som ledde oss en liten bit upp i Western Ghats. Vi skulle spana efter elefanter men det var mest de bergiga vyerna som blickarna fastnade vid. Elefanterna har säkert för länge sen listat ut människostråken och verkar hålla sig undan. Min önskan att få se en vild elefant kvarstår. Om det kommer ske under de två och en halv månad som nu är kvar av min vistelse i Indien återstår att se.

Smällarna då? Jo det smälldes en del. På morgonen, på kvällen, på natten. Jag gömde mig bakom kameran och hade således ett legitimt skäl att hålla mig och min smällarfobi på lite avstånd. Men jag måste medge, att lite festligt var det ändå.

/Veronica Ahlenbäck