Kampen för att förändra

Det är diskussionerna med människorättsaktivister här i Indien som ger mig mest inspiration att fortsätta arbeta inom utveckling. Dessa aktivister delar med sig om hur de kämpar för att förändra det indiska samhället och jag känner den starka solidaritet som deras arbete grundas i. De vägrar ge sig när de ser eller upplever orättvisa. Jag träffade en sådan person förra veckan, hon heter J. Veronica, och jag vill dela hennes historia med er.

År 1988 var det ett upplopp mot kastdiskriminering i en liten by i delstaten Tamil Nadu i södra Indien. Det ledde till att en dalit man mördades av en kasthindu, och några dagar efter detta mördades ytterligare fem män i ett närliggande område. Stämningen var osäker och dalit männen fruktade för sina liv. Den enda lösningen för att undkomma våldet var att ge sig av så de lämnade dalit kvinnor och barn i byn. Våldet och förtrycket fortsatte dock men nu var det endast riktat mot de kvarlämnade kvinnorna.

De var beroende av kasthinduerna för sitt dagliga arbete, då de inte ägde några landområden, och var följaktligen extremt utsatta. Veronica bodde i denna by och kände att hon måste göra någonting för att förbättra situationen. Hon började organisera kvinnorna i självhjälpsgrupper och kunde genom dessa ge färdighetsträning som ökade deras förmåga att försörja sig själva. Hon ville också skapa en politisk rörelse så att dalit kvinnorna kunde känna gemenskap och våga kämpa för att få sina röster hörda och kräva sina rättigheter. Detta var endast något som männen tidigare hade gjort.

Efter att arbetet pågått i några år formaliserades det och Veronica startade frivilligorganisation ’VIDIYAL Women’s Progressive Society’ som arbetar med basnäringar för kvinnor. Det började med att organisationen endast stöttade dalit kvinnor, men kvinnor från alla kaster sökte deras stöd så nu ligger fokus på kvinnofrågor oavsett kast.

Veronica arbetar i motvind och får som dalit kvinna och ledare for VIDYAL många ovänner som bara väntar på ett tillfälle att attackera henne. De accepterar inte att hon som dalit kvinna har någon form av makt. Detta har satt sina spår men hon säger att ”om jag fruktade för mitt liv sa skulle jag inte göra det här arbetet”. Känslan att vilja göra något för sitt folk är starkare än rädslan. Nu har hon genom sitt arbete blivit mer känd, vilket har lett till att både polis och politiker har börjat frukta hennes kraft och hängivelse för skippa rättvisa.