Möte med Van Gujjarerna

Igår kom vi tillbaka till Dehradun efter en liten tripp till det natursköna (dock så turistiga) Mussoorie över helgen för att smälta veckans alla intryck. I fredags fick vi nämligen möjlighet att för första gången åka ut i fält och träffa Van Gujjarerna vars rätt till skog Svalornas partnerorganisation SOPHIA arbetar för att stärka. Van Gujjarena är ett nomadfolk som lever med sina bufflar och försörjer sig på skogens resurser. För att kunna ge sina bufflar det mest näringsrika betet samt undvika den extrema sommarhettan i södra och centrala Indien, så migrerar Van Gujjarena mellan tre delstater (Uttar Pradesh, Uttharakand och Himachal Pradesh) beroende på årstid.

Men deras identitet är hotad då de idag har begränsad möjlighet att röra sig fritt i de skogar de vandrat genom i generationer. En av anledningarna är att många områden har gjorts om till naturreservat med avsikt att skydda utrotningshotade djur som tigern. Skogsmyndigheten utgör vidare ett hinder då det blivit allt mindre samarbetsvilliga när det kommer till att utfärda tillstånd åt Van Gujjarena att kunna röra sig över delstatsgränserna. De blir därmed emellanåt stoppade från att ta sig vidare. År 2006 tillkom dock Forest Right Act, FRA, en lag som syftar till att ge exkluderade grupper som bor i och försörjer sig på skogens resurser, rätten till att nyttja den. Men implementeringen går långsamt. I byråkratins Indien så måste man för att kunna få ta del av de rättigheter som FRA avser ha dokument som visar på att ens familj har varit beroende av skogen i minst tre generationer, eller 75 år tillbaka. Den politiska oviljan att implementera lagen är en annan bromskloss.

Det faktum att Van Gujjarena vandrar mellan tre olika delstater har även lett till att ingen vill ta på sig ansvaret att folkbokföra dem. Därmed har de hamnat utanför ”systemet” med mycket begränsad tillgång till sjukvård, utbildning och andra sociala skyddsnät som den indiska staten har skyldighet att tillgodose. Även deras möjlighet att rösta och påverka politiskt har varit begränsad fram tills nyligen. SOPHIA har genom sitt arbete gett Van Gujjarena ökade förutsättningar att själva kräva sina rättigheter gentemot staten. 

Efter att ha läst om Van Gujjarna hela sommaren så var vi otroligt spända på att äntligen få träffa dem. Det var en fantastik upplevelse med mängder av intryck. Den första Van Gujjar-byn, Jaidra, nådde vi efter ca 1 timmes vandring, och åtskilliga liter svett, in i skogen. En helt fantastisk liten oas uppenbarade sig framför oss med 4 lerhyddor där sammanlagt 8 familjer bodde. I varje hydda möttes vi av varma leenden och nyfikna små barn som undrade vilka vi var. Då männen var ute i skogen med bufflarna var det främst kvinnor och barn vi träffade. Vi hade blivit ’varnade’ för att deras Chai, indiskt te gjort på mjölk, kryddor och socker, skulle vara supersött. Men vi var glatt överraskade över hur mumsigt det var samt den annorlunda touch buffelmjölken gav. Efter fem koppar började vi dock oroa oss för våra små gaddar som kanske inte var lika glada.

Den andra gruppen Van Gujjarer vi hade möjlighet att besöka bestod av 20-22 familjer vilka hade slagit läger vid Yamuna floden i Jamunapul under några dagar innan de fortsatte sin vandring från Himachal Pradesh ner till Sahasra och Shakumber i Uttar Pradesh. Det var en helt fantastiskt upplevelse att få se alla dessa människor och djur (bufflar, hästar och getter) på ett och samma ställe! Även här möttes vi av varma leenden, och vi gjorde vårt bästa på den lilla hindi vi lärt oss att fråga hur de mådde samt vad det hette. Vi förundrades över hur de har möjlighet att transportera all packning (och barn) under den ca en månad långa vandring.

Vårt första möte med Van Gujjarerna var helt klart superhäftigt och vi ser fram emot våra kommande fältbesök där vi får möjlighet att lära oss mer om deras unika levnadssätt.

//Micaela Rosberg, Dehra Dun