Saker jag inte visste skulle hända mig i Indien
Innan vi begav oss till Indien fick vi massor av information om vad som kunde vänta oss och hur vi skulle bemöta kulturskillnader. Jag tror att jag hade en ganska bra uppfattning om svårigheter som kan tänkas uppstå, men en del saker hade jag helt enkelt inte väntat mig. Här är några saker som jag inte trodde skulle hända mig i Indien:
1.Fått mina trosor uppätna av en råtta
Vi har en liten råtta som bor i vårt kök. Han brukar äta vår mat på nätterna men vi låter honom hållas eftersom han brukar låta oss vara. Tills jag kom hem från kontoret här om dagen och fann att han ätit sju par av mina trosor (som låg i min väska på golvet).
2. Fått konstiga smeknamn
Men där tar Denise hem priset, hon kallas nämligen John på kontoret. Ingen vet varför.
3. Blivit jagad av en ko
Eller okej kanske inte jagad men den kom fram, ville stångas och vi började springa medans en åskådare kom till undsättning och jagade bort kon.
4. Blivit fotograferad i tid och otid
Någon som många nog känner igen sig i. Man ska fotograferas i tid och otid och inte alltid när man är beredd. Mitt konstigaste exempel är nog när jag satt i publiken på en konferens och någon skickade fram sin telefon och frågade om jag kunde ta en selfie? Lyfte telefonen och försökte ta en selfie på publikhavet, med mig i hörnet, röd i ansiktet.
6. Hamnat på ett födelsedagskalas när jag skulle betala i en affär
Stod i kön helt casual. Helt plötsligt kommer en stor tårta in och alla börjar sjunga. Jag blir inbjuden till festen (och fotograferad).
Märker nu att listan kan göras hur lång som helst, och Indien fortsätter att överraska mig, varenda dag.
Här kommer också några av mina finaste minnen från senaste tiden:
Fantastiska Mrs Kanagavalli visar oss bilder från sitt liv som aktivist. Hon har åstadkommit otrolig mycket, bland annat ordnat land till ett kringdrivande samhälle.
Vi tillsammans med vår handledare Andal och Kannagavalli. Solen i ögonen och därav minen, men vad gör det.
En annan fantastisk kvinna som jag har träffat är Seethalakshmi. Hon delade sin livshistoria med oss, och det var en fantastisk historia. Här tillsammans med sin son utanför sitt hus.
Bangalores blom-marknad som vi besökte på mitt-mötet med Svalorna. Har aldrig sett så mycket vackra blommor.
Sedan har det såklart hänt massvis med saker som jag inte var beredd på. Som att min dator gick sönder och nästan alla bilder och viktiga dokument raderades. Var förtvivlad i stunden men insåg att det är en världslig sak jämfört med mycket annat.
Ligger vaken om nätterna ibland och tycker att alla höga ljud och smutsen från gatan kryper under huden på mig. Får ont i hjärtat av lidandet, djur och människor, och våldet vi hör om på kontoret och läser om i tidningarna. Jag är glad att Evidence finns, och jag beundrar människorna jag har träffat. Dom som kämpar på, ser framtiden och utformar den.
Imorgon ska vi lyssna på Public Hearing angående fall som Evidence har arbetat med och på söndag åker jag till Bangalore. Där ska jag och Julia samla material i form av bilder och historier om systerskap och kvinnor som organiserar sig mot våldet. Vår idé är att bilderna och historierna ska bli en fotoutställning i Stockholm.
Därför är detta min sista helg i Madurai och jag ska snart packa mina saker. Trots tunga stunder är jag tacksam för erfarenheter, en erfarenhet jag kommer att bära med mig resten av livet.