Vattnet i din T-shirt

Just nu avslutas skördetiden här på Deccanplatån i Indien. Landskapet förändras så sakta i takt med att monsunodlingarnas avkastning inkasseras av bönderna. Igår satt jag tillsammans med några av kvinnorna från DDS Sangham, Kasturi, Nagamoni, Shantama och Manema och rensade ut småsten från nyskördade munbönor och sorghum medan solen värmde min rygg. Lite senare på kvällen kom Kasturi hem till min granne med en nyskördad bladig spenatliknande grönsak som hon vant lagade till med lite olja och vitlök. Hon serverade det sedan med sorghumroti (milletbröd). Det smakade fantastiskt!

Lastbil efter lastbil passerar dagligen genom Zaheerabad överbelamrad med den rikedom som moder jord återigen givit. Men till min förvåning och växande oro så är många av lastbilarna lastade med sockerrör. Sockerrör är en gröda som kräver mycket vatten. Därav tillämpas konstbevattning vid odling av sockerrör. I ett område så som Deccanplatån där regnen är få och landskapet torrt krävs därför stora mängder grundvatten för att kunna odla sockerrör. Grundvattentillgångarna i den här delen av Indien används dock i ett snabbare tempo än vad de fylls på. Om man studerar kartor från FN:s Food and Agricultural Organization, FAO, ser man snart att Indien lider av allvarlig vattenbrist vilket är något som kraftigt hotar jordbruket. Utan vatten är det svårt att odla och det skapar en osäker och i värsta fall livshotande situation för bönderna.

Sockerrör är dessutom en så kallad cash crop. Med cash crop menas att det är en gröda som bönderna inte odlar för sin egen konsumtion utan för marknaden. Detta i sin tur betyder att bönderna hela tiden är beroende av efterfrågan på marknaden för sin egen inkomst och i förlängningen för sig och sin familjs välmående.

Liksom sockerrör är en vattenkrävande cash crop är också bomull en vattenkrävande cash crop. Och liksom sockerör olämpligen odlas i denna torra regionen så odlas här även bomull. Bomull ämnat för marknad och inte för att i första hand föda bonden och hans familj. När jag reser i omgivningarna ser jag fält efter fält med bomull och jag frågar min kollega Anishamma vilken bomull det är. Hon berättar att det är Bt Bomull. Bt Bomull är en genmodifierad bomull som kräver mycket gödningsmedel, bekämpningsmedel och konstbevattning.

Att odla vattenkrävande grödor så som sockerrör och bomull i en region som lider av vattenbrist är naturligtvis inte lämligt. Men pga stort tryck från företag så som Monsanto liksom från marknaden är det ändå många bönder som ser dessa grödor som pengagruvor och därmed en väl vald investering. Ja, för en investering är vad det är för bonden i Indien. Pengarna som skörden generar ska sedan användas för att föda familjen. Så blir det dålig skörd ett år blir bonden djupt skuldsatt till företaget från vilket han köpt frön och bekämpningsmedel. Detta ojämlika förhållande mellan bonden och marknaden har lett omkring 200.000 bönder i Indien till att begå självmord. Då de inte ser någon annan utväg har de druckit av bekämningsmedlet som företaget har sålt dem.

Indien står för 10,2 % av världens bomullsproduktion och är därmed den tredje största bomullsproducenten i världen. I den delstat där Pastapur ligger och DDS är som mest aktiva – Andhra Pardesh odlas 14% av Indiens bomull vilket gör Andhra Pradesh till den största bomullsodlande delstaten i Indien efter Punjab (18 % i Punjab). Men en tredjedel av bomullen som odlas i Indien måste konstbevattnas (Chapagain et al).

Av allt vatten som går åt till att odla bomull liksom behandla bomullen för att så småningom få ett färdigt plagg är ofta något som man som konsument inte tänker på. För all bomull som säljs i EU idag kommer ungefär 84% av vattnet som gått åt till att tillverka bomullsprodukten från länder utanför EU, framförallt just Indien och även Uzbekistan. På så vis är vatten i hög grad en osynlig del i handeln med bomullsvaror där vi som konsumenter bidrar till att vattensystem i avlägsena länder förstörs. För konsumenten hemma i Sverige som går till klädaffären till helgen när det är löning för att köpa sig en ny t-shit och ett par jeans betyder det att för varje t-shirt som hen köper så har ca 2720 liter vatten gått åt under den process det tagit att tillverka t-shirten. För jeansen krävs det ungefär tre gånger mer vatten – 9750 liter.

Konsumtion har många anskten. Somliga menar att vi behöver konsumtion för att vårt ekonomiska system ska frodas. Är det dåliga tider uppmanas vi att gå ut och spendera för  ”att få igång ekonomin”. Många är idag medvetna om att plaggen som vi köper i affären är tillverkade av människor i utvecklingsländer under förhållanden som personen själv aldrig skulle accetera att arbeta under. Men hur många funderar kring vad vår konsumtion har för påverkan på avlägsena vattensystem? I helgen är det för många löning. Men det är också den 24 november, en dag som utsätts till en årlig köpfri dag. Förra året tog 11.000 svenskar det längre och deltog i En köpfri månad. Så kanske kan lördagen bli en köpfri dag för fler i år. Kanske kan lördag bjuda på en promenad i skogen istället för på köpcentrum som Nova Lund, Emporia eller Tornby.

[slideshow]