Resfeber och Denguefeber

Som ni kanske har läst här på bloggen var det stort Svale-möte i Kotagiri förra veckan. Svalornas partnerorganisationer, personal från Indien, Bangladesh och Lund kontoren, samt alla praktikanter reste ut till Keystone Foundation i Nilgiris bergen för fyra dagars möte och utbyte om genus, mobilisering och hållbar social förändring. Jag såg extremt mycket fram emot det här mötet. Hade nästan resfeber dagarna innan och längtade att få komma iväg från stadslivet några dagar och uppleva naturen i bergen, kanske se en guar eller två och så klart få träffa alla. Tyvärr blev det så att min resfeber utvecklade sig till denguefeber redan första natten i Kotagiri (ok, det är inte så det funkar medicinskt men ändå).

Innan ni blir oroliga kan jag säga att allt är ok. Jag mår bra och har klarat mig igenom denguen mycket väl. Men har blivit beordrad att vila och ta det lugnt månaden framöver. För någon som är van att vara väldigt aktiv, ständigt ha något på gång, är detta lite av ett svårt koncept. Att ta det lugnt. Att sitta hemma. Det som jag har svårast med är känslan av att jag går miste om att ”uppleva” Indien ordentligt. Kanske för att det är min första gång här, och kanske för att jag inte vet om/när jag kommer kunna komma tillbaka har jag hittills sett varje helg som en möjlighet att utforska närområdet så mycket jag kan. Att bli tvungen att pausa de planerna under de kommande veckorna är tungt och känslan av att jag inte tar ordentligt ”till vara” på min korta tid här är stor.

Men kanske får jag bara se på det här som en annan sorts upplevelse istället? Kanske får jag se den här tiden som en möjlighet att reflektera och fundera över allt fantastiskt jag fått vara med om än så länge här? Som att ha fått se Kanyakumari, Indiens sydligaste punkt där tre olika hav möts, att ha blivit jagad av en apa som ville (och lyckades) sno mitt mellis vid ett av Tamil Nadus sex Murugan tempel i början av Western Ghats bergskedjan, alla fantastiska människor och möten jag haft än så länge, och att faktiskt ändå ha fått se Nilgiris bergen och dess böljande té plantage (om än bara från bilen på vägen upp och ner från Kotagiri). Jag kan kanske inte riktigt uppskatta den här stillasittande tiden riktigt än, men är kanske på väg. Och jag hoppas definitivt få chansen att ha många intressanta upplevelser, se nya platser, och få  fler tankeställare och funderingar under den tiden jag har kvar här.

Så här kommer en liten foto-flashback över några av mina favvo-stunder än så länge.

 

 

 

 

/Emilia