Gujjarer, tigrar och gotlänningar

Om du säger Himalaya säger jag Gotland. Gotland?, säger du. Ja, Gotland, säger jag. För kanske är gotländska Ojnareskogen och Timliskogen i sydvästra Himalaya inte så värst olika. I båda skogarna finns en brinnande konflikt. En kamp på liv och död som jag rätt vad det är har funnit mig själv mitt i.

När svenska miljöaktivister sätter sig framför Nordkalks skogsmaskiner i Ojnareskogen är deras protest lika fysisk som den är en kamp om vad skogen egentligen är. Är skogen och kalken resurser redo att knuffa tillväxten mot fortsatt svindlande höjder? Eller, är skogen en viktig del av jordens hotade biologiska mångfald? Bevisligen lurar starka intressen i skogsbrynet.

I Indien har konflikten om skogen pågått åtminstone sedan det brittiska ostindiska handelskompaniet skeppade teak och mahogny till London så eftermiddagsteet kunde intas vid salongsmöbel av rimlig kvalitet. Med skogar som blivit plantager, träd som blivit timmer och lokal kunskap som blivit ekvationer för hållbart uttag av trä, hotades också mångfalden.

Sedan 1969 har därför nationalparker och naturreservat brett ut sig över fem procent av Indiens yta. Parkerna överses av Skogsdepartementets otaliga skogvaktare och tjänstemän utbildade  i ”forest conservation”.

Kampen om att definiera skogen som plats för biologisk mångfald, där bengaliska tigrar, Girlejon och  indiska pansarnoshörningar kan överleva, verkar alltså ha vunnit över synen på skogen som en källa för timmer.

Men i Timliskogen har konflikten en ytterligare dimension, det är tydligt: I Indien lever omkring hundra miljoner människor i de biologiskt hotade skogarna. I Timliskogen lever Van Gujjarerna. Biologen M. D. Madhusudan skriver i den indiska tidskriften Economic and Political Weekly att “på det hela taget konkurrerar djur- och växtliv med några av de fattigaste och mest exploaterade människorna om en och samma sak—hoppet om att överleva.” Inget exempel verkar så tydligt som Van Gujjarernas.

I september 1992 vandrade en grupp Van Gujjarer med sina bufflar ned från sommarbetena, bugyals, på 3000 meters höjd till sin vinterboplats i Timliskogen söder om Dehradun. Det här var ett speciellt år av flera orsaker (förutom att Sverige vann OS-guld i pingis alltså). Just det här året vandrade Manto, idag ledare för SOPHIA, och Pernille, en Lundadoktorand i antropologi, den långa vägen tillsammans med Gujjarerna. Manto berättar att det gick rykten under vandringen om att de inte skulle få komma in i skogen när de kom fram: en ny nationalpark, Rajaji National Park, hade öppnats. En park för vilda djur och ”orörd natur”—inte för människor.

Mycket riktigt, fortsätter Manto, möttes det trötta sällskapet som vandrat i ett par veckor, av skogvaktare och betongblock i rad där ingen buffel kunde passera. Van Gujjarerna skulle tvångsförflyttas till en by och bli bönder. Gujjarerna protesterade att ”det enda vi kan och vill är att mjölka bufflar och plocka löv från träden.”

Sällskapet gjorde läger i dikesrenen, lagade mat, sov och var förtvivlade. Efter mer än en vecka framför vägspärrarna började bufflarna dö av svält. Den lokala NGO:n RLEK, vars ledare Avdash Kaushal, tillika Mantos pappa, mobiliserade i press och tv. Gujjarerna hotade med vägblockader i Dehradun om de inte fick komma in i skogen. ”Bara ett år till, så vi har tid att lära oss leva utanför skogen.”

Efter femton dagar gav regeringen med sig. Men bara för ett år. Ur denna kamp om skogen, vad skogen är och vem som har rätt att vara där uppstod SOPHIA som en självständig del ur RLEK:s verksamhet.

Men frågorna kvarstår. Kan tigrar och människor överleva samtidigt i samma skog? Är hotade människogrupper mindre viktiga att bevara än hotade djurarter? Är hotade människor viktigare att bevara än hotade djur? Och varför måste de socialt svagaste människorna flytta på sig medan parkerna öppnar för ekoturister? Och är de människor som lever av att plocka löv ett större hot mot ekosystemen än kalkbrott, motorvägsbyggen, dammar, industriellt jordbruk, plantager, gruvor och urbanisering? Och vad händer när de utsatta människorna faktiskt använder skogen på ett ekologiskt ohållbart sätt?

Jag frågar mig också om man kan skapa ”orörd natur” och rum för ”vilda” djur genom att sätta stängsel runt skogen? Är inte ”wildlife management” en motsägelse i sig själv? Och kan man använda den kunskap människor har som levt i skogen i många generationer för att bevara ekosystemen? Varför är den kunskapen ofta mindre värd än Skogsdepartementets ”forest conservation”?

En kamp i en gotländsk skog och en kamp i en skog på Himalayas branta kant flätas samman och ställer svåra frågor: för vad är skogen, vems är skogen och på vems villkor? Och, inte minst, vad är min plats i dessa frågor, i kampen om skogen, som jag utan tvekan måste förhålla mig till i Dehradun—och i Sverige?

Vad säger du?