Djur i Madurai

När jag förberedde mig för att åka till Indien, ett land som jag inte varit i tidigare, hade jag en massa tankar om hur livet skulle vara när jag kom fram till Madurai. Jag funderade över de sjukdomar som jag skulle tänkas drabbas av, de turistfällor som jag verkligen ville undvika och hur säkert det var i området där jag skulle bo. Något som dock aldrig upptog min tankeverksamhet var vilka djur som jag skulle kunna tänkas stöta på. Jag skulle ju bo i en stad med 1,5 miljoner invånare, så det jag var förberedd på var mygg och en och en annan ko. Det jag nu har märkt är att trots att vi inte är ute på landsbygden så finns det djur överallt här i Madurai, inklusive lägenheten där jag bor.

Det första djuren som jag ser på morgonen, när jag öppnar fönstret i mitt rum, är ekorrar som springer runt på trädstammen mitt emot huset. När jag sedan tar cykeln till jobbet ser jag korna som mycket nöjda ligger och slumrar precis bredvid vägkanten. De håller alltid till vid samma väg och har aldrig så mycket för sig. Lite närmare kontoret finns getterna som lite argsinta struttar runt. De låter mig nästan komma så nära att jag kan röra de små killingarna, men blir sedan rädda och springer iväg. De äter allt de kommer åt och rotar ivrigt runt i sophögen bredvid vägen för att sedan tugga i sig lite kartong. Sedan, på vägen hem från jobbet, ser jag de djur som jag inte är lika förtjusta i, gathundarna. Efter en bråkig natt ser de riktigt tilltufsade ut,  de har tappat delar av pälsen, är magra och spenarna är utslitna efter åtskilliga kullar med valpar. Den oroväckande tanken att de har rabies gör att undviker dem till varje pris och tar omvägar för att inte möta en flock i en mörk gränd. När jag sedan lyckats ta mig hem till lägenheten öppnar jag dörren till badrummet och möts av kackerlackor, ödlor och myror. Den första sorten jagar jag med en toalettborste men de två andra låter jag vara, de små ödlorna är ofarliga och deras underliga kroppar roar mig på något vis. 

Jag har nu vant mig vid dessa djur men igår fick vi en ny besökare i våran lägenhet, en som jag inte ville jaga med en toalettborste eller bara låta vara kvar i huset. Det var en orm. Den var inte så stor, tre till fyra decimeter lång och två centimeter bred. Den överraskade mig när jag var mitt uppe i att tvätta kläder på balkongen och tog då chansen att smita in i vårat kök. Detta djur, som jag någon gång sett i de svenska skogarna, var för mycket för mig att hantera på egen hand. Jag ringde en vän som kom till min räddning. Min vän trodde dock inte att det var en orm utan gick självsäkert in i köket,  men ryggade snabbt tillbaka och såg lika rädd ut som jag kände mig. Det finns ett talesätt om ormar på tamil som involverar en armé på väg ut i strid men när de såg en orm så vände de om och sprang hem. Min vän sprang inte iväg, utan använde istället en metod för att få bort ormen som jag inte vill sänka ert sinne med att berätta.

Jag har nu lite mindre än en månad kvar bland dessa djur, men om detta var den första ormen på tre månader så var det förhoppningsvis också den sista fram tills dess att jag åker hem.