Hur bör man föda en hungrig värld?

För att förstår det arbete som DDS gör idag måste man gå tillbaka till 1960-talets Indien och inledningen av den Gröna Revolutionen. Indien med en befolkning på 500 miljoner stod just inför en matkris som landet var okapabelt att hantera.  Två år av allvarliga förändringar i monsunen i början av 60-talet ledde till att de redan otillräckliga skördarna blev katastrofallt låga. För att i bästa mån försöka hindra en stundande hungersnöd skeppades enorma laster med spannmål från USA till Indien.

Som svar på problemet kom i mitten av 60-talet nya jordbruksrön – tekniska lösningar som skulle ge högre avkastning. Gröna Revolutionens intåg. Jordbruket strukturerades om till en monokultur baserad på hydridfrön. Avkastningen mångdubblades. Dess fader, Norman Borlaug, fick fem år senare mottaga Nobelpriset med mottivering att han försett en hungrande värld med bröd. Och visst kan man inte förneka att den Gröna Revolutionen har lett till ökad avkastningen.

De nya jordbruksmetoderna fick kritik. De krävde stora mängder konstgödsel och miljöfarliga bekämpningsmedel. De monokulturella odlingsmetoderna innebar en förlorad mångfald i jordbruket jämfört med de traditionella jordbruksmetoderna där flera grödor odlades på samma lott. De nya hydridfröerna införskaffades hos stora företag så som DuPont och Monsanto – något som ledde till en förlorad kontroll hos de enskilda bönderna över sina odlingar och fröer. Ett ojämnlikt maktförhållande skapades mellan den lilla jordbrukaren och det stora företaget. I 200 000 fall är detta något som lett till självmord bland bönder i Indien vilka varit okapabla att betala sina skulder till företagen som en följ av dåliga skördar.

Det är här DDS kommer in i bilden.  DDS arbetar för att återgå till de traditionella jordbruksmetoder som används i Indien, detta då man ser många fördelar i dessa. De traditionella jordbruksmetoderna baseras på Millets (ett samlingsnamn för en mäng olika grödor).  Odlingen sker med ett mer holistiskt perspektiv där flera olika grödor frodar tillsammans på samma fält (detta i motsats till monokultur).  Ytterst lite bevattning går åt, inga bekämpningsmedel och heller inget syntetiskt gödsel. Detta gör Millets till en miljövänlig gröda. Dessutom har Millets goda näringsvärden, i många avseenden högre än det populära riset.

DDS arbetar med de kvinnliga bönderna. Genom att organisera sig i sk Sanghams kan kvinnorna skapa ett självbestämmande. Så förutom alla de poitiva egenskaper som Millets har, så ger grödorna och dessa Sanghams den enskilda lantbrukaren rum för större kontroll över sina egna odlingar. Frön till Millets förvaras av bönderna själv i sk fröbanker där varje bonde är en ”seedkeeper”. Därmed undviks beroendeförhållandet till de stor multinationella företagen.  En självständighet skapas gentemot en påträngande globaliserande värld.

Att Norman Borlaug lyckades ge bröd åt en hungrande värld är nog svårt att bestrida. En stor ökning av avkastningen inom jordbruket mättade många hungriga magar. Många menar dock att dess negativa konsekvenser är något som visat sig först senare genom en kraftig underminering av det indiska jordbruket.  Det som DDS tillsammans med många andra frågar sig är därför till vilket pris? Ett pris som främst får betalas av den lilla lantbrukaren i länder som Indien. Frågar man dem, är det då ett pris dessa vill betala? Och kan det inte finnas bättre sätt att föda en hungrig värld?

DDS svar på detta blir att Nej, majoriteten av de indiska bönderna har inte gynnats av den Gröna Revolutionen och Ja, det finns bättre sätt att föda en hungrande världen.