Om att finna sig tillrätta

Nu har de första intrycken lagt sig. Lugnet börjar infinna sig. Kroppen och själen har vant sig vid ljuden, dofterna och intrycken som det innebär att komma till en ny plats. Hyderabad. En stad av tiomiljonersklassen. Och den växer. Liksom många andra städer växer Hyderabad snabbare än vad som hinns med att hantera och ett stort problem är sålunda överbefolkning så väl som trafikstockning och föroreningar. Den förorenade luften, som en ömmande känsla har den satt sig i min hals för att göra sig varse varje gång jag sväljer.

Hyderbads något lugnare granne heter Secunderabad. Här ligger DDS kontor. En relativit stor lägenhet med en påtaglig mintgrön färg från topp till tå. Här arbetar min handledare Sandeep. Här kommer även jag att arbeta fram till 19 oktober. Ja, för hela oktober fram till den 19 står COP -11 på agendan – en FN-konferens som hålls vartannat år. Biologisk mångfald är i fokus samt dess utmaning.  Då Hyderabad står som värd ger det DDS en ypperlig chans att framföra sina synpunkter inför en internationell publik. Detta kommer göras genom olika side events. Ja, för precis som så ofta sker i dessa sammanhang så ges inte möjligheten för alla att deltaga vid de stora officiella förhandlingarna.

På en lugn gata i ett förhållandevis lugnt område bor min handledare Sandeep tillsammans med sin fru Pallavi. De har ett gästrum, där bor jag. Det är nog det bästa av boenden man kan tänka sig. Inte nog med att det är hemtrevigt och mysigt inrett så är värdarna är fantastiska. Tillsammans utgör Sandeep och Pallavi ett modernt indiskt par gifta utav kärlek vilket är något som syns tydligt hur de håller av varandra. De har båda lätt till både skratt och vilda diskussioner – något som gör det väldigt trevligt att bo hos dem.

Även om både Sandeep och Pallavi reser mycket inom sina respektive jobb så finns där en tydlig rutin i deras vardag, något som jag nu tar del av. Prestera i köket, har Pallavi förklarat, är något som hon inte vill känna pressen av utan har istället anställd hemhjälp – något som är mycket vanligt i Indien.  Halvåtta anländer de. Då fejas det och lagas mat. Men så dags har paret redan varit uppe 1,5 timma och läst tidnigen och druckit te. Framåt 9-10 bär det av till jobbet. Lunch är medhavd och äts vid två-tiden på kontoret och middag serveras framåt nio. Eftersom båda arbetar sex dagar i veckan dediceras söndagarna tillsammans – det vill säga om ingen reser – till varandra och vila. Det måste man, säger Sandeep, eftersom vi inte har någon semester.

Traditionella indiska kläder bärs av de flesta kvinnorna. För att smält in i kontexten lite bättre, visa respekt men även för att de är oerhört bekväma och vackra så bär även jag dessa. Häromdagen tog Pallavi och Sandeep mig på shopping. Fyra kurtas (överdelen) och tre tillhörande byxor blev det! Precis som i många relationer så spontanshoppade Pallavi med mig medan Sandeep satt och suckade i en stol och lekte med sin mobil – nöjd när affär nummer två var stängd!

Att ta sig från den lugna gatan till den mintgröna kontorslägenheten tar ungefär 20 minuter. Transportmedlet är auto rickshaw. Avgasintaget är påtagligt för både förare och passagerare. Som en fågelunge släpptes jag iväg själv på denna strapats för första gången idag. Väl framme i boet ringde både Sandeep och Pallavi för att kolla så det gick bra. Och det gick bra. Jag har det bra.