Om att gå från mottagare av mat till leverantörer av mat

Pastapur för trettio år sedan. Ett bristande självförtroende hos kvinnorna. Fattigdom så påtaglig att kvinnorna bara ägde en sari. En sari vilken när det är tvättdags fick tvättas halvvägs för att nästa gång tvätta andra halvan av sarin. Många arbetade som dagsavlönade arbetare på andra personers fält. Kvinnorna hade ingen tillgång till fröer. Milletsgrödorna var marginalised genom olika politiska åtgärder. Det var olönsamt att odla den lilla bit mark som de ägde. Istället var det mer lönsamt att ta del av det näringsfattiga ris som delades ut av regeringen. Ris som räckte till ett mål mat om dagen, det var vad familjen fick klara sig med.

För ett litet tag sedan träffade jag Tejamma. Hon berättade om sin by. En by som främst består av daliter (även s.k. kastlösa, lägst i det indiska kastsystemet). För 16 år sedan gick kvinnorna i byn ihop och vände sig till DDS för att få hjälp och stöd. De ville starta upp ett Sangham, ett slags kollektiv. De började spara 5 rupies varje vecka (knappt en krona). När de enskilt nått upp till etthundra rupies kunde de få ett lån av sitt Sangham på 2000 rupies. Med dess pengar kunde de återuppta det land som de en gång blivit tilldelade av regeringen men som sedan länge legat i träda. Med hjälp av DDS upprättade man olika lönsamma odlingsmetoder som passa väl för den näringsfattiga jorden som präglar områden så som det de lever i. Metoder som bygger på en mångfald av gröder, däribland de näringsrika milletsgödorna.

Så småningom hade kvinnorna i byn lyckats återta 70 acres land som tidigare varit i träda men som nu åter odlades. Genom sina odlingar blev de självförsörjande och kunde förse sina familjer med två näringsrika mål mat om dagen. Idag har de så pass mycket mat att de även kan hjälpa till att förse andra i byn med mat. Tillsammans har de skapat ett eget välfärdsystem genom vilket de distribuerar mat till de med störst behov inom sin grupp. Utifrån kriterier som de själva bestämt har de definierat vad som gör en person eller familj fattig och sålund i behov av mat från välfärdsystemet. Kriterierna utgör till exempel tillgång till bufflar, brunn och storlek på åkermark.

Tejammas berättelse visar på många sätt hur DDS arbetar. Till en början arbetade DDS med att ge marginaliserade grupper så som daliter och kvinnor tillgång till mat. Därefter övergick man till att göra dessa grupper till matroducenter för sig själva men så småningom även för sin grupp och tillslut även för hela deras by. Kvinnorna gick från att ha varit mottagare av mat till att nu istället ha blivit leverantörer av mat.

[slideshow]