Från en slum till en annan

Under praktiken hos Svalorna har vi haft möjlighet att göra en nätverksresa, som har varit fri för oss att planera efter egna intressen och önskemål. Förra veckan åkte jag och Sofia därför till Chennai för att nätverka och vidga våra vyer så att säga. Tur- och returresa skedde med nattåg, vilket gav oss två dagar och en natt i staden. Det var ungefär så lång tid som kändes möjlig att avvara från Evidence kontor, när nu bara några veckor återstår av praktiken. Vi hann besöka två organisationer och träffade människor som delade med sig av sina egna erfarenheter av kastdiskriminering samt hur de ser på aktivism och förändring. Dessa möten gav oss på olika sätt ytterligare perspektiv på hur kastdiskriminering kan se ut- och på hur arbetet mot den kan bedrivas. Jag vill berätta om vad vi fick höra om och se av Chennais slumområden, som för mig innebar en ny inblick i en diskriminering som återfinns i städer över hela i Indien.    

Efter en god natts sömn på tåget möttes vi av vår hjälpande vän under resan, en fantastisk kille vid namn Stalin. Vi satte oss i Stalins bil och han körde oss mot vårt fösta möte hos Thozhamai, en organisation som arbetar för förändring både på marken och på statlig nivå. Thozhamai betyder solidaritet på tamil. Organisationen arbetar för social utveckling och rättvisa, bland annat genom projekt riktade mot kvinnor och barn i Chennais slumområden. Efter att ha träffat organisationens ledare Devaneyan och fått en introduktion deras arbete, sätter vi oss åter i bilen och åker mot Semmencherry som är ett av områdena där Thozhamai bedriver sin verksamhet.

Chennai uppenbarade sig genom bilrutan som en stad större och mer kaotiskt än Madurai, som tycks bli mindre och mer bekant ju längre tiden går. Under våra bilfärder berättade Stalin om staden och livet där. Genom att köra runt människor lika vilsna som oss har han lärt sig prata engelska, berättade han lite stolt samtidigt som han ursäktade sig att den inte var så bra. Han är engagerad i sociala frågor och har en inneboende aktivist i sig. Jag undrar vad han kommer att syssla med i framtiden.

Vi lämnar Chennais värsta trafikkaos bakom oss och svänger in på en raksträcka. Vägen leder till ett område som omges av en mur, ett slags gated community för stadens fattiga. Av wikipedia beskrivs Semmencherry som en förort men av människorna som berättat om det beskrivs det som ett slumområde. Ett område uppbyggt för att ta emot människor som systematiskt omplaceras från slumområdena i centrala Chennai. Dessa jämnas nämligen med marken för att ge plats för vackrare skapelser i form av hotell, företag och parker. Allt i utvecklingens namn. Människorna i slummen får flytta till ”riktiga hus” och marken där deras skjul stod kan nyttjas till så kallade utvecklande ändamål.

Nancy, som är en av Thozhamais anställda, tar oss med på en vandring i området. Semmencherry består av kvadratiska tvåvåningsbyggnader uppställda i rader som formar ett slags rutmönster till bostadsområde. Varje betongblock huserar åtta familjer. Lägenheterna är små och inte anpassade för familjer att bo i. Mellan byggnaderna har vallgravar av vatten skapats. En kvinna vill visa oss sitt hem, för att nå dörren balanserar vi på tegelstenar som ställts ut som öar för att överkomma vattnet. Ett dåligt avrinningssystem gör att gatorna fylls med vatten så fort det regnar vilket skapar en trivsam miljö för myggor och andra insekter.

Kvinnans lägenhet består av två rum. Ett utgör både hall, sovrum och vardagsrum, med en säng som tar upp större delen av rummet. Bredvid finns ett trångt kök. Hon bor här med sin man och sina två barn. Betalar de månadshyran i 20 år går huset över i deras ägo. Så gäller avtalet för de familjer som flyttar in i betonghusen. En dålig deal, berättade Devaneyan innan vi lämnade hans kontor. Jämfört med vad marken de lämnar blir värd för de etableringar som kommer att byggas upp, är ett löfte att om 20 år få äga ett hus som redan nu är slitet och gammalt, ett avtal med en klar vinnare och en förlorare.

Stadens ledare lurar sin befolkning. Detta har pågått i åratal men har för tillfället upphört, då val väntar nästa år. Nu vill politikerna ha även slumbefolkningens röster på sin sida och har stoppat förflyttningarna. Efter valet kommer de sannolikt att tas upp igen, med fortsatta argument om att utveckla staden, göra den attraktiv, tillgänglig och vacker. Fattiga människor ingår inte i den visionen, slummen ska bort och människorna försvinna med den.

Vi vandrar vidare och besöker en av Semmencherrys ransoneringsbutiker. Vi får veta att det är en lugn dag, andra dagar kan det vara en kamp i butiken mellan människor som försöker få den del mat som de berättigas genom sitt ransoneringskort. I området finns totalt finns fyra sådana butiker där regeringen distribuerar basmatvaror till låga priser. Men i Semmencherry överskrider befolkningsmängden det antal distributionskort som butikerna har kapacitet att ta emot. Maten räcker således inte till alla. Detta har skapat en svart marknad för matvaror, som säljs till högre priser av de som lyckas få sin beskära del. Situationen har varit så länge nu, men regeringen gör inget åt det, berättar Nancy.

Semmencherry ligger lång ifrån Chennais stadskärna och transportmöjligheterna in och ut därifrån är dåliga. Det går några bussar om dagen, men inte till de områden där många av invånarna brukade bo och arbeta. Många kvinnor arbetade som hushållerskor och när de inte längre kan ta sig till sina arbetsgivare har många tvingats säga upp sig. De som fortfarande pendlar in till staden riskerar att utsättas för sexuella trakasserier och övergrepp på bussarna.  De som stannar i Semmencherry söker jobb dag för dag och saknar tryggheten som ett fast arbete innebär. De omgivande byggnadskonstruktionerna vars kroppar syns i skyn på andra sidan muren erbjuder anställning för en del män, som också kan finna jobb som elektriker och målare. Men även detta är dag för dag och i många fall går inkomsten direkt till alkoholhandlaren. Kvinnorna är i behov av egna inkomstmöjligheter men dessa är få i Semmencherrys närmaste omgivningar.

För barnen har flytten också inneburit långa bussresor för att ta sig till sina skolor. För dem som går kvar. Det finns två avgiftsfria skolor i området, men dessa är av mycket lägre standard än skolorna i centrala Chennai. Många barn har därför hoppat av skolan helt.

Thozhamai bedriver flera projekt i Semmencherry riktade mot kvinnor och barn, som på många vis är väldigt utsatta i området. Barnäktenskap förekommer och många tjejer får barn innan de själva är vuxna. För dessa tjejer finns flera stödgrupper att gå till. Där får de utrymme att prata om bland annat sexuell hälsa och rättigheter. De finns också en grupp där de tillsammans lär sig att sy. De som fullgör kursen tilldelas ett certifikat och en symaskin och får därmed en möjlighet till egen inkomst.

Flera organisationer är verksamma i området och arbetar för att förbättra situationen för invånarna. Vi frågar Nancy om det finns några som vänder sig till män, och får svaret nej. De flesta projekt riktar sig direkt mot kvinnor och barn och arbetar exklusivt för att stärka deras rättigheter. Samtidigt får vi höra att en av de främsta bakomliggande orsakerna till våldet mot kvinnor, barnäktenskapen och övergreppen, är den utbredda alkoholismen som ses bland männen. Utan insatser riktade även mot dem är det svårt att föreställa sig en långsiktig förbättring av situationen i Semmencherry.

Husen i Semmencherry står till synes stadigt i vattnet. Men människors sociala trygghet raseras i och med flytten. Kontaktnät som byggts upp under åratal och försett människor med arbeten och inkomst blir plötsligt avlägsna.  Tvångsförflyttningen innebär att vuxna förlora sina arbetstillfällen och barnen förlorar sina möjligheter till en bra utbildning.

Nästa dag visar Stalin oss den andra slummen, den som ska försvinna. Vi åker längsmed Chennais strandremsa. Efter ett tag skyms havsutsikten av skjulliknande hus som kantar vägen på båda sidor. Tvätt som fladdrar och barn som leker som i vilket område som helst. Getter och höns rör sig som de vill. Så mycket färger och former, ett riktigt myller ser jag genom bilrutan. Stalin pekar in i en av gränderna och berättar att där bor han med sin familj. Hans familj är en av många som riskerar förflyttning. Han vill inte flytta därifrån, han tänker kämpa emot med allt han kan.  På ett ställe delas området av en tom yta, där har hus redan rivits ned.

Slummen har också sina problem. Människor kämpar för att leva, men de vet vad de kämpar med på ett sätt. Många har bott där i hela sina liv, kanske i generationer bakåt. Det är där de har sina relationer, sitt nätverk och sin kunskap. Att bli tvångsförflyttad från sitt hem och plötsligt flyttas till ett annat är ingen enkel förändring. Att tvångsförflytta människor ut från staden förstärker den segregering som redan existerar. De flesta invånarna i Semmencherry och i Chennais slumområden är Daliter, uppskattningsvis 80-90 % är de siffror vi får höra. Chennai blir en plats för människor av högre klass och kast, medan stadens fattiga och daliter sopas undan och förpassas till periferin. En fysisk och social åtskiljning av människor, som på inget vis är unik för Chennai. Liknande utveckling ses i många städer i Indien. Liknande utveckling ses i många städer i världen.

Slutligen, Devaneyan har ett meddelande som han vill ska spridas. Det finns nämligen en myt om att Tamil Nadu är en utvecklad delstat. Det säger han inte stämmer. Detsamma säger verkligheten.

/Veronica Ahlenbäck