En första hälsning och tankar från Bangalore

Hej! På Svalornas India Office sitter jag, Cornelia, och Victor och arbetar vid var sin dator. Eftersom vi inte är ute på fält på samma sätt som våra kollegor så har det mesta av vår tid hittills gått ut på att läsa på olika dokument och förbereda kommande uppgifter som vi kommer ha under praktikperioden vilket är lite svårt att berätta om än, så jag tänkte ge er en inblick i vad som finns här annars.

När vi inte arbetar har jag försökt utforska stan så mycket som möjligt. Bangalore är en brokig stad, här finns allt, inklusive 8.5 miljoner människor, och det innebär många kontraster. IT-högkvarteren tornar upp sig bredvid små skrädderier och kryddbutiker; utanför hipstriga mikrobryggerier går gatuförsäljare och heliga män och försöker kränga vad de kan erbjuda; ayurvediska butiker och yogastudios förespråkar hälsosam livsstil samtidigt som till och med den botaniska trädgården är fylld av plastavfall; kossorna delar de trafikerade vägarna med en ändlös trafik av rikshas, bussar, motorcyklar, mopeder, lastbilar, och bilar… Och vilka bilar det är. Medan vissa bokstavligen håller på att braka samman kan en ny-importerad Lamborghini susa förbi. Visserligen är det inte så många sådana på gatorna just nu; efter en försenad regnsäsong har all nederbörd fallit under några veckor vilket har lämnat gatorna, som redan innan var undermåliga, i ett riktigt dåligt skick. Dagstidningen the Hindu som vi får hit till kontoret har haft dagliga rapporter om allvarliga olyckor som inträffat till följd av att de hårt trafikerade vägarna gått sönder och förare har tvingats väja för hål som uppstår när väg blir till lera.

Undermålig infrastruktur är ett genomgående tema i staden, så som det brukar va i städer som vuxit väldigt snabbt under kort tid. Elen kommer och går till exempel och ska en ta sig någonstans i stan måste en räkna med trafikstockningar på vägen. Men förutom sådana praktiska och miljömässiga skillnader från hemma så har jag inte upplevt någon annan kulturchock. Människor här är som människor är mest; vänliga, stressade, glada ibland, ledsna ibland, matförgiftade ibland (som även jag hunnit bli två gånger). Det är också tydligt i Bangalore, kanske extra tydligt i de stora städerna, om det koloniala arvet från Storbritannien som lever kvar. Det gör det såklart lättare för mig som svensk eftersom den brittiska kulturen inte ligger så långt ifrån. Men det bidrar också till Indiens kontraster på ett lite obekvämt sätt. En vän jag fått beskriver Indien som ett land med kluven identitet. ”Vi vet inte vilka vi är eller vad vi vill” säger han, ”vill vi att det västerländska ska vara något att sträva efter, hur vi vill utvecklas, eller ska vi belysa indiska traditioner och kultur? Och hur gör man det utan att driva på den nationalistiska extremhögerns framfart?” Det är svåra frågor att svara på, de kanske inte ens har något bra svar, men viktigt att ha med sig i tankarna. Indien befinner sig i en viktig tidpunkt i utvecklingen och det ska bli intressant att se hur det går och vilka val den indiska befolkningen kommer att göra.

Det här inlägget blev kanske lite spretigt, men så är det också här. Det är helt enkelt mycket att ta in, men jag känner redan nu att Bangalore kan komma att bli ”min stad.” Det är levande, vibrerande, med engagerade människor som arbetar, studerar, leker, läser, äter, och lever tätt inpå varandra i en kaotiskt typ av harmoni. Livet är tufft för många men om man är priviligierad nog att ha råd så finns det oändligt med möjligheter.

Utsikt över Bangalore en kväll