Fältbesök i Dharmapuri – Del II

Kvällen innan jag skulle publicera detta inlägg märkte jag att Julia hunnit före och skrivit ett mycket intressant inlägg om vårt fältbesök hos Bommanur Society For Village Development i Dharmapuri. Men eftersom det finns mycket kvar att säga så kommer här en del II på äventyret! Julias inlägg kan ni läsa här.

Under julveckan åkte vi alltså på fältbesök till organisationen Bommanur Society For Village Development som arbetar tillsammans med Svalornas partnerorganisation Women’s Collective i staten Tamil Nadu.  Efter en nattågresa till Chennai slöt vi praktikanter på DDS, tillsammans med MINI-nätverkets koordinator Krishna Veni, upp med Julia som praktiserar på IO i Bangalore och Saranya som tidigare arbetat hos Women’s Collective och nu skulle agera tolk åt oss. Sedan väntade ett antal bussresor för att ta oss till ett fältkontor i staden Dharmapuri.

Det första som slog oss när vi skumpade fram på vägarna var det tropiska klimatet, plötsligt kändes det som att vi befann oss någonstans i Sydostasien. Vi på DDS som är vana med röd torr jord och åkermark uppskattade palmerna och grönskan. Det slog oss återigen hur diversifierat Indien är och hur glada vi är att vi får möjlighet att se olika delar av detta stora land.

För oss handlade besöket om att få en större förståelse kring hur arbetet med Millets ser ut för andra organisationer och för bönderna i Dharmapuri. Vi hade förstått att situationen var rätt annorlunda i jämförelse med DDS som arbetat med Millets som huvudfråga i över 30 år. Women’s Collective grundades 1994 av sex kvinnor och har nu 100,000 medlemmar i 35 distrikt. Organisationen är en del av Millets Network of India som vi nämnt tidigare i den här bloggen. De arbetar sedan några år med kunskapsspridning kring Millets, men de arbetar även med en rad andra frågor. Bommanur Society For Village Development som vi besökte får stöd av Women’s Collective och arbetar framförallt med kollektivt odlande och kvinnor och barns rättigheter. Enligt Saranya så arbetar organisationen med women empowerment på olika sätt utifrån hur situationen ser ut i byarna där de verkar.

Vikten av att fokuserar på kvinnliga bönder beror till stor det på att trots att dessa utgör cirka 75% av Indiens kvinnliga arbetskraft erkänns de ofta inte för sitt arbete. Många av dessa bönder är även daliter. Genom kollektivt jordbruk vill Bommanur Society For Village Development stärka dessa kvinnors position genom att ge dem tillgång och kontroll över matproduktion och även öka intaget av hälsosam och säker mat. Millets blir en viktig del av detta då den har högt näringsvärde, kan växa på torra marker och kräver få externa insatser.

Ett problem som vi hört förekommer och som Women’s Collective arbetar med är så kallad land grabbing. Detta fenomen går framförallt ut på att företag eller högre kast lånar ut pengar till bönderna och när dessa sedan inte kan betala tillbaka lånen så beslagtas deras marker och de tvingas flytta. Land grabbing kan dock också förekomma från statens håll, som i exemplen med Indiens många dammbyggen. Det förekommer uppgifter om att i utvecklingens namn så mer eller mindre tvångsförflyttas människor från marker där de levt i generationer och istället får de ofta ekonomisk kompensation, om nån kompensation alls. Miljontals människor har tvångsförflyttats på detta sätt, och de flesta har inget annat val än att emigrera till storstäderna och bosätta sig i slumområden. De lagstadgade rättigheter som dessa människor har efterföljs sällan. De kollektiva jordbruken är ett sätt att ge landlösa bönder möjlighet att försörja sig. Ekonomiskt stöd kan även göra att fattiga bönder inte behöver ta risken att låna pengar av oseriösa aktörer.

När jag pratar med Rajanoyeki, Bommanur Society For Village Developments grundare, om landrättigheter informerar hon mig även om problematiken med arvsrätt. Traditionellt sett har det varit pojkarna i familjen som ärvt mark medan flickor och kvinnor systematiskt satts i beroendesituation till manliga familjemedlemmar. Nu arbetar organisationen för att även kvinnor ska få ärva och äga mark. Till exempel berättar Ranjanoyeki att hon förespråkat att familjer ger mark istället för dowry[1] till flickor. Något som hon själv gjort och därmed har hon sett till att hennes egen dotter idag äger en del av familjens mark.

När vi pratar med de kvinnliga bönderna i Dharmapuri benämner de dock två andra problem som de största i deras vardag, nämligen regn och pengar. Dessa två faktorer för ett bättre liv återkom hos alla de bönder vi besökte. Klimatförändringarna har gjord nederbörden mindre och opålitlig och dessa kvinnor odlar idag millets eftersom de inte ser att de har något annat alternativ. Hade de kunnat skulle de hellre ha odlat så kallade cash crops och tjänat mer pengar menade kvinnorna. Vi märker tydligt att inställningen är annorlunda än den vi är vana vid från DDS, men kanske mer typisk för många bönder i deras situation egentligen. MINI-nätverkets arbete med att upplysa kring de mång fördelarna med agroekologiskt jordbruk och millets är viktigt. Det handlar till stor del om att prata om andra värden än de monetära. Även om ingen kan förneka att vatten och ekonomisk säkerhet är grundläggande faktorer, så är miljö, hälsa, hållbarhet och rättighetsperspektiv otroligt viktigt det med.

Bommanur Society For Village Development arbetar även med våld mot kvinnor och barns rättigheter. De har haft kampanjer för att minska barngifte, för att minska barnarbete och för att stärka kvinnor som möts av våld och missbruk i hemmet. När det kommer till kvinnornas egenmakt så berättar Saranya att när organisationen började arbeta i ett område så gick kvinnorna knappt utanför hemmet. Dessutom hade kvinnorna aldrig några egna pengar utan var helt beroende av sina män och deras välvilja. Idag har kvinnorna större inflytande och kontroll över hushållskassan vilket lett till att fler barn går i skolan. Kvinnorna kan även röra sig mer fritt i samhället.

Vårt besök i Dharmapuri var väldigt fint och lärorikt. Vi fick ett otroligt varmt välkomnande, som alltid under våra fältbesök, och bjöds in att ta del av organisationen och kvinnornas arbete och liv. Vi hann genomföra tre gruppintervjuer och besöka flera olika gårdar, vi fick prova nya spännande milletsrecept och äta ekologiska grönsaker direkt från odlingarna. Förutom detta så hann vi även med en morgondusch i ett heligt vattenfall och att bläddra i Saranya’s imponerande bröllopsalbum. Störst intryck gjorde de fantastiska, starka kvinnor vi fick träffa och deras historier.

[1] Dowry är en slags hemgift. En tradition som är olaglig i Indien sedan 60-talet men i praktiken fortfarande ofta brukas.