Himalaya slår tillbaka: Imperiet och det koloniala arvet

I fyra olika blogginlägg beskriver jag de bakomliggande orsakerna till katastrofen i Uttarakhand, vilka historiska händelser och politiska beslut som har lett fram till situationen som den ser ut idag. Efter det återvänder jag till Narainbagar och människorna längs Pindarfloden, deras liv efter monsunen och vägen framåt. Första delen handlar om det koloniala arvet.   

Katastrofen i Uttarakhand sommaren 2013 var en naturkatastrof, och naturkatastrofer har drabbat Himalaya så länge bergskedjan har existerat. Men som jag har nämnt tidigare var katastrofen inte bara en naturlig katastrof, den var också en mänsklig katastrof förvärrad och påverkad av mänsklig aktivitet. För att förstå det som hände 2013 räcker det inte med att beskriva hur mycket regn som föll i Himalaya i juni, eller hur många meter som floden Alaknanda steg. För att verkligen förstå katastrofen måste man börja i en annan tid i en annan del av världen, i Europa för ungefär 200 år sedan.

Från början av 1800-talet fram till 1947 kontrollerades Indien av Storbritannien, först genom det brittiska Östindiska Kompaniet (East India Company), och senare direkt under den brittiska kronan. Att koloniseringen leddes och startades av ett brittiskt företag säger ganska mycket om imperiets intressen i Indien, de var där för att genom exploatering av Indiens naturresurser utveckla det egna landet och den egna kontinenten. Under 1800-talet var stora delar av världen koloniserad av europeiska länder som tävlade om världsherravälde genom krig, handel och ekonomisk och industriell utveckling. Den industriella utvecklingen i Europa krävde ständigt ökade resurser, och resurserna togs från kolonierna. Den mäktigaste kolonialmakten i världen var Storbritannien, och den viktigaste kolonin i imperiet var Indien. För utvecklingen av Storbritannien behövdes Indiens naturtillgångar, och kolonins främsta naturtillgång var skogen. Det brittiska imperiet hade byggt sin makt på sin överlägsna flotta, och imperiets militära styrka till sjöss gjorde att de även kunde dominera handeln till sjöss. För att kunna göra det behövdes skepp, och skepp byggdes av trä, trä som kom från Indiens skogar. Under andra delen av 1800-talet utvecklades järnvägen, och byggandet av järnvägsnäten betalades också av de indiska skogarna. De indiska skogarnas betydelse för Storbritanniens utveckling ledde till att stora delar av Indiens skogar förklarades statligt reserverade skogar som endast fick brukas av imperiet. För att kontrollera skogarna skapades lagar och institutioner med syftet att befästa makten över naturtillgångarna, och infrastruktur byggdes för att kunna nå längre in i skogarna. Genom vägar och järnvägar öppnades Himalaya för första gången upp för exploatering. Ökad statlig kontroll över skogarna betydde minskad lokal kontroll, och många samhällen som i generationer levt i skogarna i Himalaya fick se inskränkningar i sina rättigheter att nyttja skogens resurser. Under 1900-talet ökade imperiets behov av Indiens naturresurser ytterligare. Framförallt under de två världskrigen användes de indiska skogarna för att göda imperiets arméer runt om i världen, och mer och mer skog förklarades reserverad för imperiet, ständigt på bekostnad av den lokala befolkningen som ofta var beroende av skogen för sin överlevnad.

Det koloniala styret i Indien präglades av kommersiella intressen. Indiens skogar betraktades som en tillgång att utnyttja för att utveckla imperiet och fylla fickorna på den brittiska staten. Den policyn gick som en röd tråd genom all aktivitet relaterat till skogen. Dels ledde det till att stora delar av skogarna försvann, de höggs ner och blev skepp, järnväg eller andra produkter som efterfrågades i Europa. Men britternas hantering av skogen ledde inte bara till minskad skog utan också till förändrad skog. Eftersom skog var ekonomi och inte ekologi hanterades skogen på ett sätt som var ekonomiskt givande snarare än ekologiskt hållbart. Skogarna i Himalaya hade alltid bestått av en blandning av olika träd, ett känsligt ekologiskt system anpassat för de lokala förhållandena i bergen. Nu fick det ekologiska systemet ge vika för det ekonomiska systemet. Ur en ekonomisk synvinkel var vissa träd mer värdefulla än andra, och därför var all skogshantering inriktad på att stärkta vissa trädsorter på bekostnad av andra. Ur ekonomisk synvinkel var barrträd speciellt önskvärda eftersom de gav långt och rakt timmer, och dessutom kunde de användas för framställning av terpentin. Där blandade skogar tidigare dominerat började nu rena barrskogar breda ut sig i Himalaya, och återigen var det den lokala befolkningen som fick betala priset. De var framförallt beroende av stora lövträd som ek, eftersom eken gav foder till djuren, gödsel till åkrarna och ved till eldarna. Den brittiska exploateringen av skogarna i Himalaya drabbade lokalbefolkningen hårt.

Idag dominerar barrträd i stora delar av Himalaya.

Två år efter andra världskriget, där indiska soldater stupat för imperiet och indiska skogar avverkats för att göda arméerna, förklarades Indien självständigt efter många års kamp. Många indier hoppades nu att den nya staten skulle lyssna mer på deras röster, att de i en självständig, demokratisk stat skulle få mer inflytande över de naturtillgångar de var beroende av för sin dagliga överlevnad. Det skulle visa sig att de hoppats förgäves. 

/Petter Gustafsson