Konsten att finna vardagen

Det här är Katarina som skriver från Bangalore, mångmiljon staden känd för IT och även kallad ”den gröna staden”. Här kommer jag och Anna under de närmsta fyra månaderna praktisera på Svalornas Indien kontor där Anitha och Abdul arbetar.

Dessa två första veckor har varit fullspäckade av intryck. Fastän vi bor långt ifrån centrum i denna gigantiska stad så är stadens rörelser och rytm djupt påtagliga även i denna lite mer avskilda del. Varje morgon tar vi en promenad till kontoret. Det är en sträcka på ca 2km som varje morgon tar ungefär 40 minuter. Det är en större väg vi följer, mycket trafik och många butiker längs med sidorna. Här och där är det lite trängre vilket betyder att man ofta får varningar, i form av tutningar, av diverse fordon som kommer körande bakom en. Fastän det är rätt så mycket trafik på denna väg, med ibland rätt så stora och rostiga lastbilar och traktorer som dånar förbi, så är det bland det bästa under dagen. En stund att i tystnad gå längs vägen och bara titta på allt och alla. Människor i sin vardag, i sitt arbete, på väg till sina måsten. Musik vars toner flyter fram mellan tutandet. Lunkande kor som inte verkar ha några bekymmer alls utan graciöst vandrar mellan sophögar längs med vägen på jakt efter någon bortslängd godbit. Hundar som ligger längs med vägen, på vakt och med ett betraktande öga vakar över sin omgivning. Dammet som sopas bort från vägarna. Dikena som samlar vatten och sopor och sprider en unken lukt. Blommor i kransar som säljs intill busshållplatsen där skolflickorna i flätade hår sitter uppradade. Varje dag tycker jag mig se nya detaljer och denna promenad blir en del av min nya vardag.

Det är lätt observera, något annat är att anpassa sig och lära sig hur saker fungerar. En sak är att inte bli rädd för den tutande och dånande trafiken. Alla dessa mopeder, bilar och rickshaws som kör om vartannat. Att komma sig från en sida av vägen till den andra kan ibland bli ett projekt.

Något annat är kryddningen. På marknaderna hittar jag sådana smak- och doftrika grönsaker och då maten är så fantastisk så inspireras jag till att prova på lite av det indiska köket. Men det visar sig snart att det är svårt att veta exakt hur mycket gurkmeja som behövs i grytan (för mycket får en alldeles för grov och lite träig smak).

Det är också svårt att veta hur stark chilin är och vad man kan göra för att minska dess styrka (hacka den inte utan tillsätt istället hela chilis i grytan och plocka sedan bort dem vid servering). Det jobbiga är att jag förstått att på kontoret så erbjuder man sina kollegor att smaka av ens mat, något som är sjukt jobbigt att göra om man absolut inte är nöjd med gårdagens rätt och istället säger ”nej, tack” och ”jag provar en annan gång” och låtsas att jag själv inte förstått att även jag kanske förväntas att åtminstone fråga de andra ifall de vill smaka. Efter en mindre allvarlig olycka så insåg vi även att vi bör hålla oss borta från pressure cookers (dessa är långt ifrån säkra för den ovana kocken!) ifall vi inte vill ha rött ris och rosa fläckar i köket så att säga (…).

Kan dock glatt säga att jag trivs, trivs i rörelsen och i denna nya vardag.

Varma, förväntansfulla hälsningar, Katarina.