Människa-djur konflikt eller ekonomiska intressen?

Jag far fram i en oerhörd hastighet genom den tättbevuxna skogen. Även fast solen lyser stark så åker luvan på då inget skyddar från den kalla vinden i den öppna jeepen. Jag är på tigersafari i Corbett national park och är fruktansvärt förväntansfull över de två kommande dagarnas safari. Kommer jag att få se en tiger?! Corbett är en av de största (och enligt vissa) den vackraste nationalparken i Indien. Parken bildades år 1936 av britten Jim Corbett, en fd tigerjägare som kom att inse att tigern inte är människorätare utan snarare en viktig del för att uppnå en hållbar ekologin, och därmed behöver skydd för att inte bli utrotningshotad. I Corbett kan man förutom tigern se vildelefanter, schakaler, krokodiler, leoparder och en massa andra, för mig, exotiska, djur.

Efter bara några timmar in på vår safari hoppar vår guide till och utbrister ’Tiger!’ samtidigt som han ökar jeepens hastighet. Efter femtio meter stannar han till och pekar in i skogen. Jag tittar dit hans finger pekar men jag ser ingen tiger. Vi sitter tysta en stund och väntar på någon form av rörelse. Adrenalinnivån är skyhög och jag kan nästan höra mina egna hjärtslag. Plötsligt hör vi en rytning inne från skogen. Det är ett långt och kraftfullt läte och vår guide förklarar att det är en stor hanes parningsläte då han försöker att tillkalla en hona. Det är tyst i några sekunder och sen hör vi det igen, och igen, och igen. Det är ett mäktigt läte som får en att hålla andan. Strax därefter ser vi tydliga tasspår i sanden. Aj så nära vi var.

I Indien finns det idag 1706 tigrar vilket utgör mer än hälften av världens alla tigrar. Det finns över 100 nationalparker som avser att skydda tigern och bara till Corbett kommer det årligen 70 000 (!) besökare vilka liksom jag ha höga förhoppningar om att se en tiger. Men striden för tigerns beskydd har haft ett pris, ett pris som de skogsberoende Van Gujjarena har fått betala.

Rajaji national park i Uttarakhand vid gränsen till Uttar Pradesh, är en av Indiens mest kontroversiella parker. Sedan den bildades 1983 har myndigheterna gjort allt i sin makt för att upprätthålla Forest Policy resolution från 1952 vilket ger staten den yttersta kontrollen över skogen. Därmed har man valt att bortse från Forest rights act som trädde i kraft 2006 vilken avser att ge skogsberoende samhällen rätten att leva och nyttja den skog de varit beroende av i flera generationer. För Van Gujjarena, som är ett nomadfolk och migrerar med sina bufflar beroende på årstiden, så har Shivaliks-området inne i parken sen lång tid tillbaka varit deras vinterboende när de vandrat ner från den svalare Govinda National park i delstaten Himachal Pradesh där tillbringat de heta sommarmånaderna. Men dessa rättigheter har, som på så många andra platser i landet, inte infriats då myndigheterna ansett Van Gujjaernas ’bevis’ på att de har levt av skogen de senaste 75 åren som ogiltiga. Under de senaste åren har omkring 1390 familjer blivit förflyttade från parken till områden som är långt ifrån deras egna kulturella, sociala och ekologiska miljö. De Van Gujjarer som valt att trotsa detta förbud om att vistas i skogen utsätts för ständiga trakasserier av skogsvaktare och polisen där de får bl.a. fått sina hyddor förstörda.

Konflikten mellan människa och djur går därmed inte att blunda för. Eller..? När jag svischar fram över det fantastiska landskapet inne i Corbett så kan jag inte släppa tanken huruvida detta pris skogsberoende samhällen som Van Gujjarena har fått betala endast handlar om att kunna skydda den utrotningshotade tigern. Sett till den våg av turism som besöker dessa parker årligen så är frågan hur mycket den indiska statens ekonomiska intressen faktiskt spelar in då parkerna helt klart genererar en enorm omsättning årligen. Så är det verkligen en människa-djur konflikt vi har att göra med här?

//Micaela Rosberg