Tids nog vänder det (eller om en lördagstur in till staden)

Det kan ta tid att hitta ett lugn och en tillvaro som en trivs med. För mig har det gjort just det, tagit tid. Jag tror även jag upplevt tiden längre, mer utdragen än vanligt. En vecka som två ungefär. Idag är det den första november och den tredje oktober landade vi i Indien, så det är snart en månad sen vi bytte kontinent. I tre veckor har vi alltså bott i Chennai. Det är egentligen inte så lång tid, men för mig har det känts som en mindre evighet. Till stor del har det handlat om det fysiska tillståndet, att både jag och min praktikantkamrat haft oturen att få tampas med både magsjuka, denguefeber och andra mindre åkommor. Det under en tid med mycket nya intryck, möten, människor, förväntningar och en för oss annorlunda plats med andra dofter, ljud, vardagsföreteelser, sociala koder och samspel. Indien är också ett samhälle av klyftor och kontraster, ett land av både överflöd och stora behov. Vissa har allt medan andras vardag tes som en ständig kamp för överlevnad. Det blir helt enkelt mycket för kroppen att hantera och hjärnan att bearbeta och sortera. Ibland har det känts som att jag trots min utdragna tidsuppfattning inte haft tid att stanna upp och smälta innan nästa intryck pockat på, som sökt ett ännu tomt fack i mitt till brädden fulla huvud.

Men så till sist verkar det vända.

Min andning blir längre och djupare. Min energi i kroppen verkar återvända. Mina intryck blir mer selektiva. När jag sitter i sängen i mitt rum hör jag säljarna som cyklar förbi och ropar i högtalare ute på gatan, men inte fläkten i mitt rum. När jag går den korta fem-minuterspromenaden till jobbet känner jag doften av chai, nybakat bröd och sopor, men blir varken stressad av bussarna, bilarna, mopederna eller den ojämna marken som innebär kortare och längre steg. Att ta bussen eller dela en auto (-rickshaw/tuc-tuc) känns spännande, lätt, som en nyupptäckt vardag snarare än ett hinder för att komma dit jag är på väg.

Jag kände att det började vända i längtan efter helgen.

Det var inte för att jag ville sova, stänga in mig för att bearbeta intryck eller ringa hem för en tusende gång för att känna det som jag var hemma hos mamma en liten stund. Nej, jag såg fram emot helgen för att vi skulle ha tid att upptäcka mer, se ett Chennai vi tidigare bara sett på väg till det stora sjukhuset i staden. Den här helgen skulle vi ta bussen in till centrum för att gå på de stora gatorna, köpa biljetter till en konsert med Madras Chamber Orchestra på Museum Theatre, gå på det välrenommerade caféet Amethyst och det bästa av allt, gå till en bokhandel.

Jag spratt av förväntan i kroppen inför den här lördagen. Jag gjorde mig lördagsfin, satte på ett tunt lager rött läppstift och hängde sjalen lite vågat över bara vänstra axeln i stället för över båda (så det täcker bysten). Lördagen, igår alltså, blev inte helt som planerat. Vintermonsunen har anlänt till Chennai och särskilt igår. Gatorna blev till floder och Sara drömde om en kanotfärd genom staden. Vi kastade oss från bussen in i en auto och bad mannen ta oss till Museum Theatre i Egmore. Vi kom dit, men hittade inte rätt. På grund av regnet som stod som spön i backen var vi beroende av en auto-förare som luktade alkohol och var allmänt förvirrad. Till slut gav vi upp, struntade i biljetterna till kvällens konsert, lämnade auton och började promenera (under en bro i skydd mot regnet) mot Café Amethyst. Lite modfällda, men fast beslutna om att ha en bra lördag inne i stan. Till slut hittade vi en förtroendeingivande auto-förare som körde genom de decimeterdjupa strömmande vattnet, regnet piskande mot vindrutan, för ett rimligt pris. Vi kom fram, både han och vi med ett leende på läpparna. Jag var så tacksam.

Där, på Café Amethyst, med den djungellika tropiska ingången till ett gammalt vitt hus med svartvitt stengolv och jazzmusik i bakgrunden vände det. Vi satte oss i de vita korgstolarna runt ett av de runda borden ute på terassen och andades ut. Regnet fortsatte ösa ner ett par meter bort men vi var torra, Chennais hektiska trafik var endast ett brus i bakgrunden och vi skulle snart få alla möjliga godsaker serverade. Cappuchino, risotto, bangers and mash, ice cream sandwich och coffee and walnut cake. Vi åt, vi pratade, vi njöt och använde internet från stickan i kontakten. När vi kände oss mätta och utvilade efter några timmar på klubben i Indian Summers Simla för det var så det kändes, promenerade vi ut under en torr himmel på ännu blöta gator.

Dagens höjdpunkt väntade enligt mig: bokaffären Higginbothams.

När jag väl gått in i en bokaffär har jag ganska svårt att lämna. Som tur var hade Sara tålamod med mig. Hon visste och hade hört mig tjata ett bra tag nu. Jag hade letat i en hel månad efter något jag sett fram emot långt innan ankomsten till Indien. Och nu var vi här och den indiska litteraturen på engelska fanns i mängder. Lite osorterat, lite dammigt men mer än jag kunnat föreställa mig. Efter mycket velande och beslutsångest kom jag ut med fem böcker; två kända indiska poeter, Kamala Das och Tagore, två klassiker jag tidigare inte kände till av Romesh Gunesekera och T.S. Pillai och en lättsammare bok om att leva som kvinna och singel i New Dehli av Sushmita Bose. Lika många böcker lämnade jag på disken och ännu en bunt i hyllorna. Innan vi lämnade Higginbothams förvarnade jag kassörerna om mitt återvändande. Jag ska bara läsa klart dem här först.

Nöjda och rätt så rejält trötta gav vi oss ut på jakt efter rätt buss som skulle ta oss tillbaka till vår lugna lummiga förort och välkända gator i Periyar Nagar. Tillbaka till vår lägenhet, nyinköpta stora vinröda kylskåp (som vi älskar) och våra sängar. Någon timme senare klev vi innanför dörren till det jag kallar ”hem” nu, en plats av trygghet i ett land och en stad som både kräver, men fram för allt ger energi, värme och så mycket mer tillbaka. För det har vänt nu. Du får vara mitt hem en tid framöver Indien. Tack för att vi får vara en del av och skapa vår alldeles egna vardag här. Det kan ta tid att hitta ett lugn och en tillvaro att trivas med men tids nog vänder det. Tids nog blir det ganska bra.