Ekomat eller döden

Subhash bjuder på fika medan jag tappar fattningen. För det jag har framför mig är fruktansvärt brutalt. Men inte Subhashs lugn och leende.

Framför Subhash Badiyaris trädgård går det vågor. Först tallklädda dalgångar. 2000 meter. Sedan de alpina ängarna som täcks av gräs och blommor dit Van Gujjarerna vandrar om sommaren (om än lite mer västerut). 4000 meter. Så ligger en slöja av snö som döljer topparna Mrigthuni och Nadna Ghundi. 6500 meter. Så den viljestarka gladiatorn Trishuli, 7120 meter, som obekymrat spetsar sig genom molnmassan trots molnens intensiva försök att stå emot.

Vi dricker te och ser ut över landskapet och mitt huvud säger kontinentaldrift: den indiska kontinentalplattan som kraschat rakt in i Asien varpå jordytan väckats och Himalaya bildats. Men det enda jag kan känna är den brutala tystnaden och hur liten jag är.

Och Subhash som äter kex förstås.

Det största problemet för de som likt Subhash bor i Himalaya är att det nästan är omöjligt. Jordbruket är slitsamt i de branta lutningarna, skogen är Skogsdepartementets och arbetstillfällena färre än på den svenska ungdomsarbetsmarknaden.

UYRDC, som Svalorna samarbetar med och som jag besöker, försöker hitta vägar för att öka lönsamheten i bergen. Subhash har varit med i ett projekt där arbetslösa ungdomar fick lära sig bygga växthus varav fem nu står på Subhashs gård.

Subhash använder sig av en jordbruksteknik som är radikalt annorlunda den teknik som får citronerna i ICA:s grönsaksavdelning att ligga i pyramid. Industriellt jordbruk kännetäcknas av att stora energimängder tillförs jorden i form av konstgödsel och bekämpningsmedel. Stor mängd energi ger stora skördar.

Det ekologiska jordbruket bygger på samma princip. In kommer naturgödsel och biologiska bekämpningsmedel och ut kommer lite mindre skördar eftersom inget ändå är så energirikt som en kemisk gödselbrygd.

Tekniken som Subhash använder däremot kallas permakultur. Permanent culture, bestående odling. I stället för någon form av input-outputmodell säger Subhash att hans gård är ett kretslopp. Alla restprodukter från skörden komposteras. Djuren som betar runt gården och äter några av hans odlade grödor ger gödsel som återförs till jorden. Mitt i åkrarna står träd som binder regnvatten i jorden och minskar bevattningsbehovet och som genom sina rötter fixerar kväve i jorden. Då behövs inget konstgjort kväve.

Eftersom Subhash inte använder något bekämpningsmedel är det viktigt att växterna inte drabbats av sjukdomar eller insektsangrepp. För det krävs en stor biologisk mångfald på gården eftersom det gör varje art mer tålig och mindre utsatt. Subhash odlar mellan femtio och sextio olika grödor.

Dessutom är det viktigt att växelbruka, säger han. Det som en säsong växt på åkerterassen högst upp odlar han nästa säsong på den nedersta terassen. Då riskerar han inte att jorden ska bli utarmad och att växterna inte växter på grund av näringsbrist. Det är vad som sker när stora arealer odlas med samma gröda—som svenska rapsfält och sockerbetsåkrar—och som måste kompenseras med konstgödsel.

Permakulturen är förstås betydligt mer arbetskrävande än det industriella jordbruket. Men även om det går åt mer arbetskraft är energiåtgången nästan obefintlig eftersom det varken går åt kemiska eller biologiska tillsatser.

Väl inne i ett av växthusen behöver jag sätta mig på huk på grund av den starka doften. Subhash driver upp geranier som han säljer till parfym- och rökelseindustrin. Det ger en bra inkomst vid sidan av alla grönsaker, linser och hirs.

Så pekar han mot ett träd och uppmanar mig att plocka en apelsin. Han funderar på att bygga en liten turistlodge där sådana som jag kan bo för att se på utsikten och kanske jobba lite på gården om vi vill.

”För det är ju ganska fin utsikt här. Eller vad säger du?”

[slideshow]