• Webbshop
  • Second hand

Svenska klädföretag måste ta sitt ansvar på riktigt

Debattartikel publicerad i ETC 15 februari 2017.

Det lät som om en förändring stod för dörren, där företagen i viljan att rädda sina varumärken skulle gå i täten för global hållbarhet och rättvisa. Tyvärr blev det inte så.

Nyligen slog många svenska klädföretag på stora trumman för att framhäva sitt hållbarhetsarbete på Stockholm Fashion Week, landets största marknadsföringsevent för svenskt mode. Samtidigt har tusentals textilarbetare avskedats i Bangladeshs huvudstad Dhaka efter att de krävt bättre arbetsvillkor, säkra arbetsplatser och löner som det går att leva på.

För mindre än fyra år sedan inträffade en av textilindustrins största katastrofer i Dhaka. Låga krav och jakten på höga vinster skapadeuselt underhållna fabrikslokaler runtom i staden där våra billiga kläder tillverkas för snabbmodets företag, däribland svenska H&M, Gina Tricot, Lindex, MQ och Polarn O. Pyret. I april 2013 rasade en av dessa textilfabriker, Rana Plaza, och minst 1 135 personer fick sätta livet till.

Efter demonstrationer i Bangladesh och en allt mer högljudd ton från konsumenterna lovade flera klädföretag, bland andra H&M och Gina Tricot, att betala minimilöner, bygga upp ansvarsfulla rutiner och tillåta facklig organisering. Utöver detta tecknade H&M tillsammans med IF Metall under hösten 2015 ett avtal med det globala facket Industri All Global Union för att arbeta för textilarbetarnas grundläggande rättigheter.

Det lät som om en förändring stod för dörren, där företagen i viljan att rädda sina varumärken skulle gå i täten för global hållbarhet och rättvisa.

Tyvärr blev det inte så. Alltför lite har hänt sen dess – och alltför sakta. Exempelvis är de minilöner som skulle tillfalla arbetarna fortfarande för låga. Minimilönen för textilarbetarna i Bangladesh (ca 610 kr/mån) är fortfarande en av de lägsta i världen. Fackliga organisationer aktiva i regionen menar att den ligger på en femtedel av vad som kan ses som en levnadslön i Bangladesh. Minimilöner är inte detsamma som löner det går att leva på.

Som ett resultat av den långsamma utvecklingen har konflikten ännu en gång blossat upp kring Dhakas klädfabriker. Strax före nyår berättade brittiska The Guardian att drygt 1 500 textilarbetare sparkats efter att ha protesterat mot låga löner. Representanter för Bangladesh Garment and Industrial Workers Federation hävdar att det snarare handlar om ca 3 500 personer, och att många av de som sparkats även har svartlistats från textilindustrin i staden.

Protesterna startade som en reaktion på att 121 arbetare avskedats tidigare i december. Tiotusentals arbetare gick ut i massiva gatudemonstrationer som benämns som illegala av myndigheterna. Mer än 50 fabriker stängdes i försök att dämpa protesterna, polisen har skjutit gummikulor, tio demonstranter har skadats och 30 gripits, bland dem en rad fackliga ledare. Och nu har alltså flera tusen arbetare avskedats, bland annat från fabriker där H&M producerar sina kläder.

Att det är så tyst från de svenska klädföretagen är minst sagt uppseendeväckande. Har de redan tappat intresset för att skapa bättre arbetsförhållanden för de som tillverkar deras produkter? De ekonomiska musklerna hos svenska klädföretag finns utan tvekan. Se bara på H&M, där rapporter om ökade vinster avlöser varandra. Så varför ser inte företagen till att de som syr deras kläder också kan få ett drägligt liv? Nu har de chansen att göra vad de så länge lovat, men vad som krävs är inte fler fina ord, utan handling.

Birgitta Göranson-Iliste, t.f. Verksamhetsledare Svalorna Indien Bangladesh
Marjo Kvist, Ordförande Svalorna Indien Bangladesh