Nanidevi

I detta inlägg vill jag berätta för er om en historisk tradition som senast såg dagens ljus för fyrtio år sedan. Jag vill redan nu nämna att detta inlägg blir långt, om än alldeles för kort, för att kunna få med alla delar och detaljer kring denna väldigt speciella högtid.

Traditionen har inget bestämt datum utan arrangeras när behovet är som störst runtom i byarna i Uttarakhands Garwhal-område och det kan dröja upp till femtio år mellan tillfällena. När relationen mellan människa, natur, ekologi och djur försämras och blir ostadig – det är då det är dags att återigen hylla gudinnan Nanidevi. Nanidevi är en orm-gudinna som symboliserar relationen mellan människa och natur. Gudinnan har också stark koppling till hedrandet av kvinnan och hennes arbete i och med naturen. En grupp religiösa män, flera av dem präster, går ihop och utför tillsammans den heliga ceremonin varje dag under sex månader vandrandes från by till by. När gruppen kom till vår by Kewar hade de varit ute i tre månader och besökt sextionio byar runtomkring i delstaten. Jag fick berättat för mig genom en av männen som deltar i gruppen att de har mycket strikta regler att förhålla sig till under denna period. De måste bland annat alltid gå barfota (och det är väldigt kallt här uppe hos oss nu!), äter endast ett mål mat om dagen (det mål mat de blir bjudna på i den by de utför ceremonin i) och måste bada två gånger om dagen.

Många i Kewar hjälpte till med förberedelserna inför den stora ceremonin. Templet städades och gjordes redo. Gårdsplanen utanför bytemplet sopades och pyntades sedan med ljusslingor och dukar som hängdes över gården som skydd mot både sol och kyla. På eftermiddagen gick de boendes i Kewar och mötte upp Nanidevi som var på väg att lämna grannbyn. Nanidevi gestaltas genom en stor påle klädd i flera lager av tyg. Med sig har hon sin bror, en kortare och mindre påle också klädd i tyg.

Högtiden och ceremonin påbörjades redan på eftermiddagen den 23de december. När Nanidevi anlänt till Kewar anslöt sig många för att se en vitklädd man dansandes till rytmen av den traditionella Garwhaliska trumman.

Därefter var det vila och förberedelse av mat i ett par timmar innan kvällens program satte igång. Prästerna började med att hålla en puja (bön). Under tiden hjälpte vi till med att baka chapati (bröd) hemma hos våra grannar. De bakar chapati inomhus över öppen eld, sittandes på golvet. Vi har tränat många gånger på att få in rätt teknik för att baka brödet men aldrig riktigt lyckats lika bra som dem. Men som tur är har de tålamod och visar oss gärna.

När all mat var färdiglagad utomhus över eld i de stora gemensamma kärlen som tillhör byn, var det dags för oss att äta. Vi åt tillsammans ute på gården, som alltid sittandes på marken och blev serverade chapati, grönsaksröra, daal och ris. Därefter var det dags för kvällens program. Alla samlades förväntansfulla utanför templet och många människor boendes i närliggande byar kom också för att delta. Där fick vi se en nästan tre timmar lång föreställning som innehöll musik, dans, teater och humoristiska sketcher. För oss som inte riktigt visste vad vi skulle vänta oss av kvällens program, dök många tankar upp när männen i den heliga gruppen uppträdde utklädda som kvinnor med täckta ansikten. De dansade flera olika danser, men en som var utmärkande för mig var den traditionella kvinnodansen som vi sett delar av vid tidigare fältbesök. Den går ut på att dansa i ring och visa upp en kvinnas arbete i vardagen och hennes nära relation med naturen. Tidigare har vi sett kvinnor dansa just denna dans, men nu var det männen som dansade och visade upp det detaljerade arbetet som utförs av kvinnor varje dag. Vi fick se dansens alla delar, från att skära hirs på fälten och samla gräs i skogen till att slå sädesslaget på gårdsplanen och spendera tid i templet.

Teatern bestod av olika delar från den hinduiska tron, där männen kläddes ut till gudar och spelade upp olika betydelsefulla fragment. Det skapades en riktig julstämning för mig där vi satt bland publiken. Teatern påminde mig om de gånger jag som barn sett Jesus födelse spelas upp i juletid. Den allvarsamma stämningen lättades upp genom att dans och teater varvades med humoristiska sketcher. Många brast ut i skratt, och vi också. Inte för att vi förstod skämten egentligen, utan för att det är svårt att inte bli glad när en hel publik tjuter av skratt. Kvällen avslutades med en extatisk dans där trummorna dundrade i mörkret och männen dansade till takten. Då hände något som vi inte var beredda på – flera kvinnor, en efter en, blev som besatta av trummandet och började skrika, skaka i kroppen och ta sig för huvudet. Någon kollapsade. Prästerna gick runt bland folkmassan och kastade heligt vatten, ris och ringblommor på kvinnorna som sattes i trans. Det var en kaotisk stund, men när trummorna tystnade mådde kvinnorna bättre.

Ceremonin slutade inte förrän efter midnatt, och då fick vi strikta regler kring när byn fick lov att gå ut igen på morgonen. Tidig morgon skulle nämligen Nanidevi kläs – och då är energierna från gudinnan väldigt starka – därför fick ingen vistas utomhus förrän vi hörde gruppen av män blåsa i sina horn. Därefter gick många från byn i samlad trupp för att säga adjö till Nanidevi för denna gång och lämna över henne till nästa by. Många av kvinnorna grät.

Det var en ovärderlig upplevelse att få vara med om hyllandet av Nanidevi. Jag fick insikter i hur människor kan samlas och skapa något så intensivt och viktigt för växande och lärande, för gemenskap i och mellan byar. Denna högtid kan förhoppningsvis också bidra till stärkandet av kvinnornas organisering samt lyfta deras inflytande runtom i området.

/Caroline på UYRDC