Rishikesh och Diwali

Hej från en uppvilad medlem i Himalayagänget!

De senaste dagarna har vi varit lediga på grund av högtiden Diwali som firas runtom i Indien. Många är lediga under denna högtid och så även våra kollegor på UYRDC. Vi i praktikantgänget passade då på att spendera några dagar i Rishikesh, en stad som ligger ungefär åtta timmar från vår hemby Narainbagar. Rishikesh är en världskänd stad där hälsa, ayurveda och yoga står i fokus. Staden kallas ”yogans huvudstad” och är helig – varje år besöks den av många indiska pilgrimer.

Efter att ha överlevt ytterligare en färd på kurviga vägar, sittandes längst bak i en lokal buss som skumpade nedför bergen med dubbla åksjuktabletter i kroppen, kom vi äntligen fram till Rishikesh och det hostell vi bokat in oss på. Vi spenderade våra dagar med att utforska stadens alla mysiga caféer och restauranger, drack många Lemonanas (frusen lemonad med mynta i), handlade lite julklappar till familj och vänner hemma i Sverige, tränade yoga, stoppade ner händerna i den heliga floden Ganges och åkte till en vacker plats med utsikt över staden.

Festivalen Diwali är en av de största högtiderna i hinduisk tradition. På Sanskrit betyder Diwali ”en väg av ljus” och är en högtid som bjuder in ljuset i människors liv, då ljus i hinduisk mytologi förknippas med godhet och kärlek som driver bort onda andar och mörker. Diwali firas under de fem dagar på året då det är som mörkast. Då tänds massor med ljus och familj och vänner står i centrum och man utbyter gåvor med varandra så som smycken och sötsaker.

Vid varje solnedgång såg vi eldceremonin Ganga Aarti och ljus tändas av munkar vid tempel och lyssnade på puja (bön) som fyllde stadens mörker. Många byggnader var klädda med ljusslingor i alla dess färger som glittrande lös upp gator och vatten. Smällare har också blivit en stor del av firandet vilket vi fick uppleva nära inpå när vi blev tvungna att gång på gång hoppa över och springa ifrån busiga barn och deras tändare. Överallt såg vi också fyrverkerier på håll, och jag fick känslan av svenskt nyår. Inte bara på grund av raketerna men av stämningen hos människor som hade just den där förväntansfulla och inbringande hoppfullheten i glädjen av att fira in något betydelsefullt.

Lakshman Jhula är 138 meter lång och alltid full med pilgrimer, kor, apor och mopeder, som trots körförbudet ändå tar sig tutande över. Bron är därmed allt annat än fridfull, det är total kaos på den gungande(!) smala bron. Vi fick trycka oss fram bland folkmassorna, kasta oss åt sidan för mopederna och akta oss för att inte bli nafsade på av irriterade kor och apor. På båda sidorna av bron väntade trånga shoppinggator, flitiga försäljare och oändligt många ashrams för yogaälskande utövare. 

Det var välbehövligt att få komma iväg och vara lediga, men sista dagen hade vi nog alla lite hemlängtan till lugnet i vår by där vi hör varken trafik eller tutande och där vi istället vaknar till ljudet av råmande kor och vallande herdar.

Rishikesh är en vacker stad men har förändrats mycket de senaste åren, framförallt på grund av den turism som vuxit fram. De unga lokala entreprenörer som jag pratade med under resan har alla sett stora förändringar i människors levnadssätt och hur byn förvandlats från gröna odlingsområden med ett mer traditionellt levnadssätt till en stad med brusande trafik, nybyggen och turister. ”Människor säljer sin mark och nya hotell byggs upp, det är inte bra om man tänker på framtiden” berättade Deva för mig. Jag fick intrycket av att de anser att utvecklingen som skett i Rishikesh har gått i för snabb takt och att många nu är helt beroende av den ekonomi och de resurser som turismen för med sig. Detta medför också en annan sorts problematik i relation till miljöförstöring (jag upplevde staden som både mer förorenad på grund av den tunga trafiken och väldigt nerskräpad jämfört med vår hemby) och socio-kulturella aspekter där människor har större risk för att hamna i olika former av utanförskap; den snabba utvecklingen har gjort människor mer sårbara.

Nu är vi tillbaka, uppvilade från ledigheten med många nya perspektiv och tankar, men det tog oss ett par dagar att bli återställda efter den långa resan. Vi har satt igång med vårt arbete hos UYRDC igen och ser fram emot nya fältbesök.

Det var allt för mig denna gång!

Caroline