Bröllop, praktik och galen trafik!

Hej från Natalie i DDS gänget!

Efter drygt en månad i Indien har vi hunnit uppleva mycket. Resan började med att vi landade i Hyderabad på natten runt tvåtiden, flyget och hela resan i stort gick faktiskt bra, till och med förvånansvärt bra. Inget krångel på flygplatsen med visum, inga försenade flyg, vår taxi kom alldeles perfekt I tid. Det var nästan för bra för att vara sant tänkte vi. Men när bilen stannar utanför vårt hostel i Hyderabad ser vi att grinden är stängd, och ingen personal från hostelet finns tillgänglig. Chauffören går ut ur bilen utan att säga något och vi sitter där något förvirrade. Minuterna går, inget händer och mitt tålamod sätts på prov. Jag tittar på klockan några gånger, håller halvt på att somna i bilen och suckar. Så nära, men ändå så långt borta minns jag att jag tänkte när Matilda plötsligt bara brister ut i skratt. Vi kan bara skratta åt situationen och sitta kvar i bilen med en förhoppning att vi ska få ett rum att sova i inatt. Till slut kommer chauffören äntligen tillbaka och sätter sig i bilen, backar bara några meter till en annan byggnad och där släpps vi till slut in. Utmattade stapplar vi in i våra respektive rum och däckar i våra sängar.

Följande morgon (och även några morgnar efter det) vaknar jag förvirrad och undrar vart jag hamnat någonstans, innan jag kommer på att jag faktiskt befinner mig drygt 600 mil hemifrån. De första dagarna i Hyderabad innebar dels att få introduktion till vår praktik och att utforska staden, dels att ordna med praktiska saker såsom simkort osv. Sedan hade jag en enormt värkande visdomstand som dessutom var svart. Jag var med andra ord tvungen att få den undersökt men tur nog för mig befinner sig en tandläkare mitt emot DDS kontor. Så jag traskar dit en förmiddag, och 25 minuter senare var tanden dragen. Så redan första veckan fick jag besöka en tandläkare i Indien och lära mig att Indiens tandvård faktiskt är en av de bästa I världen!

Ganska kort efter detta var det dags att bege oss till byn Pastapur och lämna storstaden Hyderabad för denna gång. De första intrycken jag fick av Pastapur var all grönska som finns här, vägarna är mindre och antalet kor är fler. Pastapur är en by som har runt 3000 invånare, det är gångavstånd till det mesta här och behöver man handla något ligger staden Zaheerbad 40 minuters promenadavstånd härifrån.

Vi har fått följa med på många fältbesök och lära oss mycket om hur kvinnorna i DDS arbetar och att det är så mycket mer än bara jordbruk; denna gräsrotsorganisation som förenar och stärker kvinnliga jordbrukares levnadsvillkor och rättigheter är levande exempel på vilka resultat som social mobilisering ger i praktiken!

Vi blev även bjudna på bröllop av Jayasri (som är en av kvinnorna som arbetar för DDS) då hennes dotter skulle gifta sig! Och i torsdags var den stora dagen för bröllopet. Själva ceremonin skulle inledas 22:02 och vi förstod att detta exakta klockslag var bestämt utifrån astrologiska beräkningar. Jag var klar redan runt klockan 13, påklädd med sari och utsmyckad. Jag ville undvika stress I så stor utsträckning som möjligt och tänkte ju tidigare jag är klar desto bättre. Bilen skulle komma runt 13 men vi åkte inte förens närmare 15. Nåväl tänkte vi, även om vi åker 15 borde vi ha gott om tid för att hinna till bröllopet! Ack, så fel vi hade. Vi hamnar mitt i en rusningstrafik i Hyderabad som tycks se omöjlig ut att ta sig fram igenom och till råga på allt slutar bilen fungera mitt på vägen. Och återigen prövas tålamodet. Omgivna av massa mopeder, bilar och folk på vägen försöker vår tappra chaufför desperat att fixa bilen så att vi ska kunna fortsätta framåt och inte stoppa trafiken ytterligare. Några personer på gatan kommer fram och försöker hjälpa till att putta bilen så den ska kunna starta, men inget hjälper. Till slut inser vi att vi faktiskt måste ta en annan taxi om vi överhuvudtaget ska hinna fram.

En dryg timme senare anländer vi till slut svettiga och utmattade till bröllopet runt 21 tiden och vi ser faktiskt ut att ha kommit i mycket god tid! Långt ifrån alla gäster, som var drygt 1000 personer, har inte anlänt och vi pustar ut! Vi minglar runt, njuter av god mat (allt var vegetariskt dessutom!) och får ta del av bröllopsceremonin. Eller nej, det var förresten inte bara en ceremoni, det var flera. Mer än vad jag kunde räkna. Brudens familj var från södra Indien och brudgummens var från norra Indien. Så det vi fick beskåda var både sydindiska och nordindiska ceremonier som kan sammanfattas med att det var mycket högljudda och kraftfulla trummor, diverse mantran och mycket ris som kastades på brudparet. Alla fick även gå fram till brudparet och ge sin välsignelse till de genom att strö ris på deras huvuden.

Jag kan inte påstå att jag kunde förstå allt som pågick under bröllopet och jag kände mig många gånger ganska malplacerad. Men jag är ändå så tacksam och glad över att vi fick möjligheten att få vara med och uppleva hur ett indiskt bröllop kan se ut!

Och nu pustar vi alla ut efter dessa intensiva dagar hemma i vår lilla stuga i Pastapur.

Tack för att ni läste detta inlägg! 😀

/Natalie Bodin