The Madurai Experience

Del II – Kommentarer som lämnar avtryck

Igår deltog vi vid invigningen av ett flerdagars event som Evidence anordnat i samarbete med flera andra aktörer i området. Eventet startar och avslutas i Madurai och kommer däremellan hållas i olika byar och småstäder i delstaten och innefatta diverse aktiviteter. Temat är våld mot kvinnor och syftet är att sprida information och skapa medvetenhet kring de brott som dagligen begås mot kvinnor i landet.

Invigningsceremonin hölls på ett av stadens College och innehöll talare och uppträdanden från en musik- och teatergrupp som sedan ska resa runt och uppträda i byarna. När turen kommer till kvinnorättsaktivisten Ms. Burnad Fathima (SRED) ställer hon sig längst fram på scenen och blickar ut över den fullsatta aulan.

“Who made you sit like this?” utbrister hon.

Jag som sitter längst fram med min tolk har inte sett när aulan fyllts och vänder mig nu för att blicka ut över publikhavet. Bakom mig sitter flera hundra studenter uppdelade, pojkarna på ena sidan av salen och flickorna på den andra. Ms. Burnad upprepar frågan och studenterna börjar skratta.

“Your parents are not here… go, sit with your friends, sit with your lovers!” fortsätter hon.

Ett jubel uppstår bland studenterna som applåderar men samtidigt sitter kvar. Endast ett fåtal vågar byta plats och sätta sig bland sina klasskamrater av det motsatta könet. Ms. Burnad viger sedan sitt tal åt vikten av social förändring och att studenterna själva måste börjar ifrågasätta och förändra sina egna beteenden.

“Sitting with friends and communicating with one another, without restrictions, can change mindsets. The discrimination starts with a mindset which leads to violence later.” säger hon.

Efter talet pratar jag med min tolk, Anne som läser social work på det College där vi befinner oss. Hon frågar mig hur jag ser på kvinnofrågor och jag berättar att det är något som är viktigt för mig och att jag som så många andra i mitt land är uttalad feminist. Hon frågar då om mina föräldrar stödjer det. Ja visst, svarar jag och berättar att mina föräldrar tycker som jag – att kvinnor ska ha samma rättigheter som män och att det är en generell hållning i Sverige. Jag frågar henne vad hon har för intresseområden och vad hon vill fokusera på efter sin examen. Hon säger att hon vill arbeta med barn. Sen berättar hon att hon egentligen också tycker att kvinnofrågor är viktiga men att hennes föräldrar inte tillåter att hon engagerar sig inom det området.

Samtalet får ett abrupt slut då jag måste vidare till nästa punkt på dagordningen men jag bär med mig dessa två kvinnors kommentarer. Den ena – efterlängtad och hoppingivande, den andra – en återspegling av den verkligheten och de hinder som fortfarande finns för det som borde vara självklart.