Hört om Diwali… Alltså andra Diwali?

En dag när vi just kommit hem från Rishikesh där jag och mina sambors hade duckat smällare under första Diwali, släppte våra grannar nyheten att det snart skulle infalla ytterligare en Diwali den 11 november, alltså skulle det komma en Diwali nummer 2. Denna skulle vi allt komma att fira tillsammans minsann. De instruktioner vi fick var att tillställningen skulle börja redan klockan 8 på morgonen och att det skulle lagas frukost till alla, som sedan skulle delas grannar sinsemellan.

Dagen kom och började i tidig morgontimme med att vi åt en ordentlig frukost hemma, vilket kanske inte var det klokaste vi gjort under den här tiden. Vi tänkte väl att vi skulle få provsmaka vad de andra lagat… Men vi tänkte heeeelt åt fanders fel. Jag återkommer till det lite senare.

Lite extra fixade, dagen till ära, gick vi över till grannarna med ett fat fyllt med små bananpannkakor, som Karin hade ordnat, toppade med både äpplemos och granatäpplekärnor. Där stod vi med fatet prick klockan 8, redo för vad som väntade oss. Solen stack ner sina starka strålar mellan de färgstarka husen på den stenlagda platå där vi stod och såg oss lite fundersamt omkring. Alla våra grannar stökade med något. Vår kära dadi Asha kom med ett fat med en gul smet, riskorn och kronblad från mary gold. Kronbladen lade hon i håret, medan riset och den gula smeten placerades varsamt i min panna mellan ögonbrynen. Hon log mot mig som bara hon kan göra med sina kärleksfulla, kloka och lysande ögon. Likaså gjorde hon på Karin, Caroline och Linnea. Några lagade frukost och medan andra rullade festliga bullar till kossorna, dekorerade med mary gold.

Vi vart nog alla lite tappade i första läget, men snart kom våra vänner Rinku och Varun för att säga åt oss att hänga in i templet en trappa upp. Varun sa att vi skulle ta med pannkakorna och snart satt vi alla ner på golvet framför tre gudar i det insides biege och brunmålade templet. Gudarna skulle också få smaka på pannkakorna såklart. Varun tände väldoftande rökelser och snart satt även han ner med en liten gonggong i handen som från gav sig ett klangfullt ljud. Rinku sa att vi kunde be vilken bön vi ville och vi tittade på varandra frågande… Men vi ber inte, uttryckte Caroline. Det blev helt enkelt en absolult stämningsfull men dock snabb vistelse på cirkus fem minuter i templet.

Kort därefter var det dags för korna att få lyx. Vi gick runt husknuten mot korna och där stod vår didi Kala med stora fat fyllda med bullarna. Korna hade släppts lösa och vi hoppade upp på en höjd för att på ett säkert sätt mata de taggade kossorna. Korna hade stenkoll på vad som väntade, de ställde de sig nedanför och började nästan klättra på stenmuren som ledde upp till där vi alla stod med bullarna de snart skulle få smaka. Riktig fest för alla den här dagen, även kossorna såklart! Chacha Devi strök kossornas pannor med den gula smeten och ris, sedan oljades hornen in med senapsolja. Dadi räckte mig en bulle och pekade på kossorna och glad i hågen jag gjorde vad jag blev tillsagd.

När kossorna mumsat i sig samtliga bullar var det människornas tur. Vi gick ner till dadis och hennes familjs hus där vi satte oss på en presenning på marken i skuggan mellan husen. Dadi gav oss kir på ett stort grönt blad och pakoras. Pakoras består oftast av friterade grönsaker i en linsmjöl/chilismet eller friterat vetebröd och var något vi hade ätit innan. När det kommer till kiren dock var detta då något helt nytt för oss, trodde vi… men visade sig vara precis som en sötad risgrynsgröt, sjuuukt gott. Alltså du vet när man börjar nästan flina av hur gott det är, så gott var det!

Rediga portioner var det och dadi har alltid varit ganska snabb på att fylla på när en ätit upp. Till det hela dracks det en hemmagjord yoghurt från kossorna vi precis matat. Sjukligt gott som sagt… men fruktansvärt mäktigt. För att orka med försökte jag förtränga den stora frukost vi nyss hade ätit hemmavid. En stund senare satt vi där, proppmätta… Redo att spricka, men hade ätit upp vad vi hade blivit serverade. Vad vi inte hade förutsett i stunden var att våra andra grannar snart skulle komma med ännu mer frukost. Just ja, alla grannar skulle bjuda varandra på mat och det handlade liksom inte om provsmakningar utan rediga portioner. Om jag var mätt därefter? Ja, det var typ jobbigt att gå de 30 meter hem igen. …och såklart, även när vi var hemma, kom det ännu mer mat.

Sådan tur fick jag och Karin fick följa med vår didi Rika Devi och didi Deepa för att lära oss att hugga gräs förhand till korna någon kilometer bort senare samma dag. Det fick åtminstone mig att känna mig något bättre efter att ha ätit för ungefär en hel livstid…

Hindi – Svenska
Didi – Storasyster
Dadi – Farmor
Chacha – Farbror