Att jämföra himlen med havet

Alla samhällen är i ständig förändring, som människa är det nog bara något som en måste acceptera. Under de snart fyra månader som jag och mina praktikantkollegor spenderat i Himalaya är samhällsförändring och specifikt kontrasten mellan det som ses som traditionellt och det som ses som modernt något som jag funderat mycket på. Speciellt i samspråk med äldre invånare har tankarna flödat.

Under ett fältbesök i byn Jakh under vår första tid här fick vi prata med 74-åriga Mansram. Mansram har levt i Jakh hela sitt liv, med undantag för den tid då han arbetade inom den indiska armén, ett vanligt yrke här i området. När vår handledare frågar honom om hur bylivet ser ut nu jämfört med när han var ung ler han och säger med en lugn stämma: ”att jämföra då och nu är som att försöka jämföra himlen med havet”.

Här är en vacker vy från Jakh i mitten av oktober. 

Trots det poetiska svaret försöker sig Mansram ändå på att göra en jämförelse. Han berättar bylivet har förändrats mycket sedan han var barn. Förr var de helt beroende av skogs- och jordbruket för att överleva. Den närmsta butiken, där de bland annat handlade olja, salt och kläder, låg femtio kilometer bort. På den tiden fanns inga vägar, så det tog en vecka att gå dit och ta sig tillbaka till fots i det kuperade bergslandskapet.  Vägen från Narainbagar (den större staden där UYRDCs kontor ligger) som går hela vägen till Jakh blev klar först 2005.

I takt med att vägarna kommit, har även beroendet av skogen och jordbruket minskat, även om det traditionella jordbruket och skogsbruket fortfarande lever kvar och kräver hårt arbete. Men i takt med att befolkningen ökat har varje familjs jordbruksmark blivit mindre och mindre. Dessutom har det kommersiella utnyttjandet av skogen degraderat skogsresurserna påtagligt, vilket även det påverkar jordbruket i regionen.

De träd som finns mest av idag är inplanterad tall som odlats för sitt timmer, medan lövskogen blivit mer och mer sällsynt. Från ett jordbruksperspektiv är lövskogen att föredra då den behåller fukten i jorden och gör jorden mer fertil då löven bryts ner. Mansram berättar att de förr om åren brukade de ta upp boskapen till alpinskogen för bete, vilket både var nyttigt för korna och kornas gödsel var i sin tur var bra för skogens ekosystem. Men idag går ingen så långt för att beta korna.

På grund av att skogen degraderats har även vilda djur så som björn, leopard, vildsvin och apor kommit allt närmre inpå byarna. Attacker på människor har blivit vanligare och människor är rädda. Aporna förstör dessutom mycket av skörden. Från ett säkerhetsperspektiv skyddar ett tätare skogstäcke även från landslides, jorderosion och översvämningar då lövskogens rötter håller som sagt fukten i jorden men även hjälper till att hålla jorden på plats.

Klimatförändringar är något som Mansram säger är påtagligt, han berättar bland annat att apelsin som förr bara växte på lägre höjder nu även växer högre upp. Säsongerna är mer ojämna, regnet kommer inte så förutsägbart som det brukade, vilket han beskriver som en annan faktor som påverkar jordbruket.

”Idag är vi mer marknadsberoende än något annat. Mycket av det vi äter kommer från butikerna.” Även om det medfört att människor blivit svagare och fått sämre kost, har förändringarna medfört större möjligheter för unga menar Mansram. Speciellt unga män migrerar till städerna för att arbeta och tjäna pengar, många unga familjer flyttar för att ge sina barn bättre utbildning och ha närmre till sjukvård. Av de som blir kvar är merparten kvinnor och äldre. Kvinnorna arbetar hårt i skogs- och jordbruket. Mansram beskriver dock att invånarna börjar bli vana vid statliga program och subventioner vad gäller försörjning och mat, vilket kräver mindre kollektivt deltagande och organisering jämfört med tidigare, vilket tillsammans med vägarna och att det blivit lättare att få tag i matvaror från marknaden har gjort kulturen mer och mer individualistisk.

I byn Chaliapani träffade vi Gokholson, 78 år, vars utsago kan komplettera den här bilden som samtalet med Mansram målat upp: ”Unga människor idag vill ha ett bekvämt liv, de är inte lika hårt arbetande som vi var, livsstilen har förändrats. När jag var ung var vårt motto att arbeta för att äta och för att ta hand om våra föräldrar. Idag har unga andra aspirationer, de vill ha förändring i sina liv, de vill ’växa’ och fokus ligger mer på pengar än tidigare”. Han säger samtidigt att stadslivet, som många unga väljer eller kanske tvingas välja, är hårt på ett annat sätt, där finns må hända ”enkelt tjänade pengar” men även stress och föroreningar. ”Här är livet enkelt, även om vi måste arbeta hårt för att få tillvaron att gå runt.”

En sak som slår mig, som för många kan tyckas självklart, är att om vi skulle fråga våra mor- och farföräldrar samma frågor (eller kanske ytterligare en generation bort), skulle nog svaren vara mer lika än vad vi kanske kan tro, även om kontexterna är olika. För varje ny generation sker stora förändringar, oavsett vilket samhälle vi råkar befinna oss i. Ibland är hoppen mellan värderingar, livsstil och önskningar mellan generationer större, ibland är de mindre.

Jag tror att det är viktigt att komma ihåg – också kring de diskussioner som pågår i Sverige kring vad som är ”svenskt” och traditionsenligt – att kultur och traditioner inte är oföränderliga företeelser. De skapas och omskapas ständigt, omvärderas och förändras, både på grund av yttre och inre faktorer. Jag tror att det finns något farligt i att haka upp sig allt för mycket på att bevara ”traditionella”. Det både exkluderar och riskerar att måla upp en romantiserad bild av något som kanske inte ens är värt att bevara, eller som faktiskt inte alls var på det sättet som vi nu föreställer oss.

Det här blir extra klurigt tycker jag när en kommer med ett utifrånperspektiv, till exempel som praktikant, till en kontext som en egentligen känner väldigt lite. Speciellt om jag tar på mig mina miljö-glasögon låter ju det ”traditionsenliga” jord- och skogsbruket som det bästa alternativet – både för klimat, miljö och hälsa.

Men just där, i min praktikantroll, tror jag att det är extra viktigt att inte romantisera det ”gamla” som jag enbart fått det berättat för mig, att inte lägga en värdering i det liv som människor kanske föredrar att leva – för vem är jag att ifrågasätta det? Speciellt om en tänker på hur de flesta lever i Sverige idag – resurskrävande och långt bort från naturen.

På de här tankarna finns inget enkelt svar. Utveckling är en komplicerad process, självklart finns gränser – de som planetens tillgångar sätter – men svaret ligger kanske därför någonstans mittemellan det gamla och det nya. Om jag får försöka mig på att knyta ihop säcken på ett lite pretentiöst sätt skulle jag vilja komma tillbaka till Mansrams analogi om himlen och havet, som ju är två vitt skilda och olika entiteter precis som han ville förmedla, men som vi ju ändå kan se speglas i varandra och tillslut smälta samman i horisonten.

/Karin

Bilder: Fanny Pelin