Honung och svartpeppar
Min relation till honung har minst sagt varit sval innan jag började som praktikant på Last Forest Enterprises i Nilgiribergen. Jag har vid några få tillfällen stapplande uppsökt honungshyllan på ICA endast vid de värsta av förkylningar, motvilligt tagit en burk honung i ena handen samtidigt bärandes på en stor bit ingefära i den andra. Där har jag rynkat på näsan när jag kollat in priset på Fair Trade honung, och valt en billigare variant. Trots mitt bristande intresse för livsmedlet har jag snappat upp i media en kraftig ökning av efterfrågan på honung men också att olika sjukdomar har drabbat bina på senare tid. Vid närmare efterforskning (läs googling) får jag reda på att det är värre än vad jag trodde. Colony Colapse Disorder (CCD), på svenska lite dramatiskt kallat ”bidöden”, har orsakat massdöd bland honungsbin i Europa och USA.
Vad är CCD? Bidöden är ett fenomen där arbetsbin försvinner från en bikoloni vilket medför att bikupan till slut kollapsar. Naturskyddsföreningen nämner biavel som en av orsakerna, då de numera inte är lika sjukdomsresistenta, samt användning av olika kemikalier och bekämpningsmedel. I USA, där fenomenet uppkom, förlorar biodlare ca 40% av sina bisamhällen varje år. Där behandlar biodlarna sina bin med antibiotika (!), samt är biodling en industri där bina fraktas över delstaterna för att hyras ut till bönder. Detta stressar bina och bidrar till att ännu fler dör. Jordbruksverket rapporterar att vilda honungsbin har minskat kraftigt (pga. ökat jordbruk och förändrat landskap).
Vid min praktikplats i Kotagiri, Last Forest Enterprises, är honung vilt insamlad av urfolk i skogen deras mest sålda produkt. Vilt insamlat?!, kanske ni tänker (precis som jag gjorde när jag först gjorde research om min praktik hemma i soffan). Under ett fältbesök i Hasanur, Tamil Nadu i förra veckan intervjuade jag och min praktikkollega Olivia två honungsinsamlare, Chandran och Paramesh. Trots att jag hade sett bilder och läst om denna process tidigare, blev jag ändå djupt imponerad när de berättade om den riskfyllda processen av att samla in honung från träd och klippor. Insamlingen är en gammal tradition som utförs från april till juli månad varje år. Insamlingen utförs endast av ett fåtal tränade män i elva olika urfolksgrupper som bor i skogsområden i delstaten. De berättade att mellan fem till sex män går ihop i ett arbetslag och insamlingen tar två dagar. Alla har olika arbetsuppgifter och det är livsviktigt och helt avgörande att samarbetet fungerar, då ledaren hänger högt upp i skyn endast med stöd utav en hemmagjord repstege med tiotusentals bin surrande kring sig.
– Blir ni inte rädda? Avbröt jag männen när de berättade om denna process. De svarade att de litar på varandra, speciellt eftersom de själva har tillverkat repstegen tillsammans.
Honungsinsamling, som på engelska kallas för honey hunting, tycker jag har vissa likheter med älgjakt (säger jag med endast en halv jägarexamen i bagaget). Den sker under en viss säsong, endast tränade jägare får vara med, den sker i team och samlar byn. De honungsinsamlare som inte bor kvar i byn försöker ta sig hemåt när den årliga honungssäsongen börjar. Här slutar dock likheterna, då honungsinsamling är mycket mer imponerande, kulturellt och rituellt samt viktig för de urfolk som utövar denna tradition. Legender och myter surrar kring honungsinsamling, då det ses som en djupt förankrad tradition ”favored by the gods”. Man tror även att om man inte följer ritualerna ordentligt kommer onaturliga saker att hända…
Keystone Foundation har arbetat för att minska fattigdomen hos honungsinsamlare sedan början av 90-talet b.la. genom en mer hållbar och hygienisk insamlingsprocess. Detta har medfört att honungsinsamlarna även fått ett bättre pris för sina produkter. (Tips! Läs mer om detta, Chandran och Paramesh i årets upplaga av medlemstidningen Perspektiv, samt på Keystone Foundations hemsida). Last Forest Enterprise är medlem i World Fair Trade Organization (WFTO), som består av hundratals sociala entreprenörer som följer tio Fair Trade principer över hela världen. Tillverkningen för Last Forest produkter, som inte bara består av honung utan även tvålar, läppbalsam och liknande gjort utav bivax (som tidigare endast var en restprodukt av honungsinsamling!), sker i produktionscenter där endast kvinnliga medlemmar från olika urfolksgrupper arbetar. Jag hade förmånen att få följa med till ett produktionscenter för att säkerställa att dessa Fair Trade principer (arbetsvillkor, arbetsmiljö och liknande) följs. Även om produktmärkningar och certifikationer långt ifrån täcker alla aspekter, är det ändå tryggt att veta att produktionen och allt vad denna innebär är övervakad av en tredje part. Detta tror jag alla är medvetna om. Det är lite skrämmande hur något som kan tyckas så självklart för mig idag, när man får se det med egna ögon, för bara några månader sedan var något som jag kanske blundade för.
Nu är det knappt en månad kvar av min praktik och en svår förkylning har drabbat mig. På det lokala apoteket tackade jag vänligt men bestämt nej till antibiotika och köpte en flaska hostmedicin istället för att kunna sova. Den hade dock motsatt effekt då hjärtklappning visade sig vara en utav bi(!)effekterna. Väl åter på kontoret dagen efter blev jag av fyra kollegor oberoende av varandra (som var trötta att höra på min hosta) ordinerad att ta en stor sked honung med svartpeppar både morgon och kväll. Sagt och gjort, jag tog en stor sked av Last Forest egna honung och en rejäl sats av Last Forest egna svartpeppar innan läggdags samma kväll. Hur det gick? Jag är i alla fall helt säker på att jag aldrig kommer att köpa hostmedicin igen!
Nästa gång jag letar upp honungshyllan på ICA lovar jag dyrt och heligt att ta en burk ekologisk Fair Trade honung istället (med en burk svartpeppar hållandes i andra handen). Dels för miljön, dels för de människor som har framställt honungen samt inte minst för bina. Lovar ni att göra detsamma?
/ Linnéa
Tips nr. 2! För de som vill fördjupa sig i fenomenet bidöden ytterligare, förklaras det bra i dokumentären Bieffekten.