Kakofoni i Kotagiri

Nu har snart två veckor gått sen vi steg av vårt plan i Bangalore, och alla praktikanter är äntligen på plats! Medan det finns otroligt mycket att skriva om så måste vi ändå begränsa oss lite, så vi har valt att fokusera på en aspekt som ofta glöms bort, ljudet. Indien är ett otroligt mångfacetterat land, men medan färgerna, smakerna och kulturen alla är väldigt annorlunda från hemma så är det ändå just ljuden som har varit den största förändringen.

Det första som vi slogs av när vi steg av vårt flygplan var självklart oljudet av intensiv trafik. Även om Indiens trafik är något ökänd var nog ingen av oss helt förberedda på HUR kaotiskt det skulle bli. En ridå av tutande fick alla andra intryck att blekna. Medan det först var en frustration som orsakade huvudvärk mer än något annats så lärde vi oss snart att uppskatta det. Bussresan upp i Nilgiribergen innebar många snäva svängar utan mycket utrymme för andra fordon. Där visade tutan upp sitt sanna värde och räddade oss undan mer än en nära-på kollision.

Resan upp i bergen visade inte bara värdet av tutan, utan medförde även nya ljud. Mer än en natt har vi rusat upp ur sängen för att se vad det är för nytt djur som befinner sig utanför huset, även om det på grund av mörkret alltid slutar i gissningar. Men det kanske mest slående av de nya ljuden är cikadorna. Mellan klockan sex och halv sju varje kväll serenerar de dem av oss som fortfarande är kvar på kontoret. Även om det är vackert så är det ingen avslappnad serenad, utan det sker med sådan intensitet att alla konversationer kollegor emellan blir helt omöjliga.

Men det mest påträffande ljudet är inte ett skapat av maskiner eller djur, utan av människorna här. Det finns ett otroligt utbrett intresse för musik, och Keystone Foundation jobbar aktivt med att bistå samhällen i att bevara traditionell musik som håller på att glömmas bort. Vår andra dag (Covid-karantän borträknat) i Kotagiri bestod bland annat av en musikalisk pjäs framförd vid busshållplatsen av Keystone för att berätta historien om skogens relation till människan (tror vi, pjäsen var dock på Tamil). Vi har även fått se Keystones arbete up close vid projektet People and Nature Collective, där de bl.a. återskapar traditionella instrument, och vi fick själva testa på deras ganska stora samling av hemmagjorda traditionella instrument, med blandad framgång. 

Det absolut mest minnesvärda var dock en onsdagskväll med Sound Healing. Klockan 17.30 avslutades dagen på Keystone och just denna onsdag hade en medarbetare (Abhisek) bjudit in hela kontoret efteråt till samlingssalen. Där hade han lagt fram en samling instrument, och gjort iordning kuddar och blommor till alla deltagare. Därefter fick vi stänga ögonen medan Abhisek använde instrumenten för att skapa ett ljudbad i terapeftiskt syfte. Det faktum att många av instrument är inspirerade av och efterliknar det djurliv som finns här fick stunden att kännas mer som en meditation i djungeln än att sitta i en mötessal. Det talas ofta om hur beroende vi är av skogen, men sällan lyckas konsten åsamka den känslan så starkt som just där just då. Efter sessionens slut möttes alla på kontoret utanför och diskuterade upplevelsen och de känslor som dykt upp.

Det har varit många intryck dessa första två veckor undrar hur många fler det hinner bli de återstående fyra månaderna. Det är en ganska stor omställning, allt ifrån att duscha med hink, att varannan måltid är stekt bröd eller den totala bristen på personligt utrymme. Men det känns skönt att veta att vi nu redan har börjat acklimatiseras. Nu återstår att se vad nästa stora kulturkrock blir!

Hälsningar från Theodor, Elin och Annika