Mitt i naturen

Från Keystone Foundation i Kotagiri, Tamil Nadu

Tjena!

Dagarna går fort här i Indien. Januari börjar lida mot sitt slut, vi har befunnit oss på respektive partnerorganisation i 100 dagar och har snart endast en månad kvar tills vi lämnar landet. Vart försvann all tid? Om jag ändå det visste.

Trots att jag haft gott om tid att bli riktigt bekväm i min tillvaro uppe i Nilgiribergen slutar jag inte förundras och glädjas över naturen som bergen visar upp. Sedan vi kom tillbaka från jul- och nyårsresan har solen dessutom visat sig varje dag över bergen. Bara en sådan sak. Decemberregnet och kylan är ett minne blott. I regnets frånvaro får en passa på att uppleva mer av de fantastiska omgivningarna i bergen. Varje dag blir verkligen ett äventyr med vackra fåglar, gaurer, apor och en och annan galen hund. Att Nilgiribergen är en av världens mest artrika platser märks och syns tydligt.

 

 

                  Rödörad bulbyl                                               Gaur (indisk bison)

Det märks och syns också tydligt att alla de anställda på Keystone Foundation värnar om naturen och dess resurser. Inte minst när en diskar tallriken efter lunch och får onda blickar när vattnet rinner lite för länge. Kunskapen om naturen är enorm innanför organisationens väggar och intresset smittar av sig. Jag har verkligen fått upp ögonen för naturen på ett helt annat sätt än tidigare. I Stockholm tänker jag alldeles för sällan på skogens situation och glömmer allt för ofta bort att uppskatta träd, blommor och andra växter i min omgivning. Här befinner jag mig på en plats där jag hela tiden ser och får höra om hur naturen förbises av regeringen, företag och rika storstadsbor. Det skapar en vilja att värna om djuren och växterna omkring mig mer samtidigt som jag känner en hopplöshet. Vad kan egentligen lilla jag göra? Klimatförändringarna är som bekant ett faktum. Även om vi stoppade alla utsläpp av växthusgaser idag kan vi inte hindra att medeltemperaturen i världen ökar med 1,5-2 grader.

 

 

Utsikt jag aldrig tröttnar på (Stina och Aviva alltså!)

Syftet med detta blogginlägg är dock inte att klandra de oerhört många som gör oerhört lite för att lindra klimatförändringarna. Jag är själv en av dem som skulle kunna göra mer. Jag vill istället återgå till att tala om Nilgiribergen och min nyfunna kärlek till naturen. En kärlek som framför allt kommit att rikta sig mot träd. Med skogar runtomkring en finns chansen att se träd utan dess like. Jag talar om stora träd som vuxit i flera hundra år, krokiga träd som tycks växa sidledes snarare än uppåt och små träd som drömmer om att en dag nå samma höjd som sina kompisar. Träd är min nya grej helt enkelt. De är otroligt ståtliga och att vara omgiven av dem och all annan natur gör mig lugn på ett helt annat sätt än jag någonsin upplevt i Sverige.

 

 

Ett träd jag föll för under en långpromenad med Selvi, Aviva & Stina

Om 38 dagar lämnar jag Nilgiribergen och Indien för att återgå till ett liv bland betong och avgaser. Lugnet kommer bytas ut till storm och vem vet hur det kommer påverka en? Kanske kommer fyra månader på den indiska landsbygden innebära att jag inte längre trivs i en storstad överhuvudtaget. Jag som alltid varit en riktig storstadsråtta.

Även om jag snabbt anpassar mig till det svenska storstadslivet igen hoppas jag att jag kan minnas denna känslan och beakta den i mina vardagsval framöver. Nyårslöften må vara klyschiga och aningen omoderna, men jag skulle ändå vilja lova mig själv att aldrig ta naturen för givet igen.

Vi hörs!

Felix Berger