Vackra vyer & adrenalinpåslag i Nilgiribergen
I morse vaknade halva gänget abrupt av ett ekande skrik i korridoren utanför vårt rum. ”GAAUR, GAUR I TRÄDGÅRDEN!!”. I nu två veckors tid har vi tagit oss fram i Kotagiri utan att se skymten av denna bastanta indiska bisonoxe, även kallad Gaur. Många på kontoret har uppmanat oss att vara vaksamma när vi rör oss i området, men då vi inte mött någon under vår tid här har vi nästan glömt bort att den kan lura i buskarna.
Vi, Hanna, Olivia, Linnéa och Anna, gör praktik på Keystone Foundation i de vackra Nilgiribergen i södra Indien. Organisationens arbete handlar om att stärka urfolks rättigheter och deras levnadsvillkor utifrån en holistisk och hållbar syn på utveckling. Deras verksamhet sträcker sig från hanteringen av naturresurser och landsbygdsutveckling till hållbara försörjningsmöjligheter och hälsa. Första veckan blev vi introducerade till våra kollegor och tilldelade våra respektive arbetsområden. Hanna och Anna kommer att arbeta inom programområdet community wellbeing, som bland annat verkar för att urfolksgrupper i regionen ska erhålla rätten till de landområden de uppehållit sig på i generationer. Linnéa och Olivia är placerade på Last Forest Entreprises. Det är en marknadsplattform som utifrån Faire Trade-principer ger marginaliserade grupper möjlighet att tillvarata inhemsk tradition och samtidigt generera en inkomst genom försäljning av egentillverkade produkter såsom honung, bivax, kryddor och kaffe.
Förutom att sätta oss in i den spännande verksamhet som organisationen bedriver har vi även fått upptäcka det sydindiska köket. Varje dag serveras en gemensam lunch på kontoret, vilket är ett utmärkt tillfälle att mingla med kollegor, och därtill tillkommer två te-pauser som nästan har lyckats reducera vårt kaffeberoende. Vi har även hunnit med ett antal ronder pingis på rasterna och introducerat den gamla skolgårdsleken King till våra kollegor.
På helgerna har vi varit iväg på dagsutflykter till grannstäderna Ooty och Coonoor. Mellan städerna går lokala bussar som tryggt kör fram på kringelikrokvägarna och sicksackar mellan en och annan ko som obekymrat strosar mitt bland motorcyklister och bilister. Utan internet på våra telefoner har vi tagit oss fram genom att fråga den hjälpsamma lokalbefolkningen. Hemma hittar vi knappt till Ica utan google maps!
Kotagiri, där vi bor, är en stad på cirka 35 000 invånare omgiven av gröna teplantager och fantastiska dalar. På en höjd omkring 1800 meter över havet blir varje distans en mindre backträning. Trots sin ringa storlek förvånandes vi över hur livlig staden är. Det finns ett gott utbud av små restauranger, caféer och alltiallo-affärer. Det gör det lätt att glömma bort att vi lever sida vid sida med flera olika vilda djur. I Nilgiribergen finns både leoparder, vildsvin, apor och björnar. Och så var det ju gauren.
Detta muskelberg som kan väga uppemot 1500 kilo har ett starkt fäste här i området med en uppskattad befolkning på 20 000 i hela Indien. Denna morgon stod fyra av dessa massiva djur rakt utanför dörren.
I färd med att hänga morgontvätten stötte Linnéa nästan näsan rakt in i besten som glupskt smaskade på vår gräsmatta. Mötet genererade ett stort adrenalinpåslag bland oss alla som varade hela promenadsträckan till kontoret. Väl framme blev våra kollegor inte lika imponerade när vi uppjagat gestikulerade om händelsen. De ryckte mest på axlarna. Gaurerna är visst vardagsmat, och vi kommer nog behöva vänja oss vid att de kan dyka upp lite här och var. Framöver lär vi dock spana över plantagerna inte bara en, utan minst två gånger när vi promenerar runt!