10 upplevelser som skiljer Indien från Sverige

Hej!

Matilda här från Kudumbam. Det är 34 grader varmt här, fläktarna är på full speed, aporna utanför kontoret använder grannens plåttak som studsmatta och kollegiet är roligare än någonsin.

Nu har vi hunnit spendera tre månader i detta land, vilket ger en hel del perspektiv och ungefär lika många frågetecken. I den här kontexten är jag själv en indisk svenne banan på äventyr i ett land där jag ser ut som befolkningen (adopterad härifrån som liten) men ändå svensk. Det har sina för- och nackdelar.

Oavsett vilket land jag reser till, brukar jag i regel upptäcka saker/vanor/fenomen/kunskaper som jag uppskattar i det nya landet och saker som jag uppskattar mindre. Dessa upptäckter gäller även synen på det Sverige. En del av det som är ”svenskt” för mig, uppskattar/saknar jag samtidigt som jag har semester från allt som jag inte gillar. Det finns även en grupp av företeelser i mitt huvud som jag inte riktigt förstår fullt och inte riktigt kan bestämma åsikt kring. Detta har jag sammanfattat i tre listor: 1. Saker som är himla bra i Indien 2. Saker som skaver 3. Saker som går under temat ”I can´t get my head around this”. Här nedan har jag generaliserat de skillnader som jag stöter på. Läs gärna vidare!

Lista nummer 1, bra saker

1.Sömn
Folks relation till sömn. I Sverige uppfattar jag att sömn har en något privat touch. Man sover i sin egen säng eller möjlighet hemma hos en nära vän. Här är det socialt accepterat att säga att man är trött efter lunchen hos en kollega – och vips rullas en halmmatta ut och 12 min senare sover alla mätta gäster. Värden har eventuellt däckat i sitt sovrum. Sedan umgås man utvilad resten av dagen. En annan sov-aspekt är indiers förmåga att somna på de mest obekväma platser. Tågstationer på stengolv – inga problem. Uppfart gjord av asfalt – funkar fint. Det är befriande att det är socialt accepterat att både sova lite överallt och att man får sova när man hälsar på hos någon.

2.Hur man använder kroppen
För de flesta är det ingen nyhet att kroppen behöver användas för att funka. Vi behöver rörelse i leder och muskler osv, helst i vardagen, inte bara på gymmet, om vi nu ens går dit. Indier använder sina kroppar regelbundet. Många tvättar för hand, sitter på huk för att skura etc. Allt är inte så himla bekvämt hela tiden, vilket ger kroppen utmaningar i olika rörelsevinklar. Jag som har stel rygg mår bra av såväl landets värme som rörelse och har blivit smidigare sen vi kom hit. Det här sättet att leva kan ju också förklara varför folk kan sova i alla lägen, kroppen är helt enkelt använd på rätt sätt och behåller sin smidighet.

3. Hjälpsamheten, inställningen, flexibiliteten, minskad ensamhet
Folk har tid. Trodde aldrig jag skulle säga den meningen i vuxen ålder. Det betyder inte att indiskt liv är stressfritt på jobbet eller privat. Men. Det är högt prioriterat att umgås, dela med sig, äta ihop, skratta och allmänt värna om sina relationer. Det är nog det som jag kommer sakna mest härifrån. Jobbmöten sker mer spontant än i Sverige där man (lite överdrivet) inte snackar om man inte bokat in exakt 45 min gemensamt möte med tydligt mål i outlook. Privat lever man flera generationer i samma hus och man har alltid en anhörig med sig till doktorn. När en kollega följde med mig på läkarbesök innan jul var väntrummet helt fullt à la svensk vårdcentral under jour. Jag påtalade detta för min kollega varpå hon svarade att alla hade någon med sig och att kön inte var så lång som jag trodde. Fördel med allt detta – solklar minskad ensamhet. Nackdel skulle väl vara att den egna självständigheten inte utvecklas i rasande tempo.

Lista nummer 2, saker som skaver

1.Sakers konstruktion
Föremål så som handtag, lås, höljen, kanter osv är inte gjorda i utförlig smidiga design som i Sverige. Under mina resor brukar det ligga ett plåsterkitt orört i ytterfacket på min väska. Det tog inte ens ett dygn innan jag behövde använda mitt här, och då var det dessutom Elins kit som fick langas fram eftersom mitt eget av någon anledning var nedgrävt på botten i min enorma resväska. Vår resväg hit, om ni minns, gick från Sverige till Bangalore, och sedan tog vi nattåg till Trichy. På tågstationen i Bangalore sprang jag på toaletten innan avgång. Var lite rädd att missa tåget så flög ut från det lilla rummet med hål i marken. Flyttade den lilla haspen med hand/handflata för att öppna dörren och lyckades dessvärre utforma ett redigt hål i handen. Det tog 2 veckor att läka och var bara starten för övrig klantighet en tid framöver. Skönt är jag vande mig vid detta och hade färre missöden ju längre in i resan vi kom.

2. Kontant betalning
Att Indien precis som många europeiska länder, ett kontantsamhälle är inte förvånande i sig. Men för mig som helst betalar med kort, finns det två saker som make sense. Det ena är just kortbetalning – eller att man har ett fungerande kontaktsamhälle där man betalar med det man har i plånboken. Men nope, här förväntas man ha jämna rupies. Det är helt begripligt att bananmannen (skön snubbe nära där vi bor) inte kan växla en sedel för att vi ska handla för 10 rupies – MEN – även i större butikskedjor får man ibland evil eye om man har en sedel med för stort belopp. Detta är såklart ett lyxproblem deluxe, men grejen är att automaterna ger sedlar med höga belopp och de är svåra att handla för. Strategin är att alltid handla med sedlar i större butiker för att ha växel i andra lägen.

3. Det finns inga menyer.
De flesta Trichy-bor kan menyer i huvudet, för det serveras likartad mat på restauranger, som kallas hotels här. Komiskt nog börjar vi nå målet ”kan beställa utan meny”, men –  the struggle fösta veckorna. En snubbe kom fram till bordet och frågade på tamil vad vi ville ha. Han möttes av tre frågetecken och kallade på kollegor. Fortfarande inget svar. Till slut fick vi gemensamt dela på EN meny och kunde utifrån det göra en beställning – på rätter som inte visste riktigt vad de innehöll, men vi kunde i alla fall beställa!

4. Bilden av vad en familj är
Överlag är bilden av vad en familj är, enligt mig, begränsad. Det handlar i grund och botten om hur en familj är konstruerade – eller snarare inte är konstruerad. Kortfattat har man inga relationer innan giftermål, och i samband med detta lämnar kvinnan sin familjs hem och flyttar hem till mannens. De flesta äktenskap är arrangerade. Det innebär att föräldrar letar upp potentiella partners till sitt vuxna barn. Glädjande är att man gifter sig i vuxen ålder och att det överlag är accepterat att tacka nej till partnerförslag, men det sista kan variera beroende på familj. För mig som är van vid frihet i relationer, känns det hela som att lägga ett pussel där exakta bitar ska passa i varandra, och skaver två lite kantade bitar mot varandra så ryker eventuellt tryggheten från familj och släkt. Tanken är i grund och botten god, man värnar om familjen och tar stort ansvar för att ens egen familj ska ha det bra på äldre dar etc, men det blir stora konsekvenser om man går emot dessa normer.  Som utomstående besökare får man allt det glada omfamnade i relationer med människor, men slipper pressen att leva exakt som någon annan har förutbestämt. Det råder dock stora skillnader mellan stad och landsbygd och mellan stad och större stad.

Lista nummer 3, ”Things I can´t get my head around”

1. Förhållandet till plast
På den här punkterna är Indien förvirrande och fantastisk på samma gång. Sedan i juli 2019 är plastpåsar ”banned” i detta land. Man får nätpåsar eller tunna tygpåsar i mataffärer. Dessutom används bananblad att äta på och chapati-bröd är fint inslagna i tidningspapper vid ”parcel” som är tamil för ”take away”. Återanvändning är perfekt på så vis. Samtidigt slänger människor plast hejvilt längs med vägarna. Likt stora valmofält breder plasten ut sig ser ut som en naturlig del av landskapet numera när vi åker längre sträckor i hög hastighet. Jag var tills för en vecka sedan helt säkert på att det berodde på obefintlig sophämtning, men tydligen kastar människor plast även i områden som sophämtning fungerar fint. Det är förvirrande.

2. Min sociala position
Mina praktikantkollegor har vad man här kallar ”foreigner-utseende” och är därför spännande för många. Det är ett evigt fotande där jag oftast slipper vara med. Vi behandlas överlag jämlikt, men jag uppfattar (ibland) att jag får ”confirma” beställningar på restauranger trots att jag inte har bättre koll än någon annan på beställningar och jag pratar inte tamil.  Tack för visat privilegie, eller vad man säger. Det var kul att få uppleva det, men också konstigt. Värt att nämna är att Kudumbam är en relativt platt organisation och att jag aldrig upplevt varken höjning eller sänkning utifrån ursprung här. Tycker dock att kommentaren ”you look soo indian” från kollegor var rolig när jag för första gången bar indiska kläder.

3. säkerhet
Trafiken. Crazy. Samtidigt, lugnt och sansad. I regel har ingen bälte och hela barnfamiljer åker på en scooter. spontant låter det osäkert, men jag uppfattar nuförtiden att det ändå funkar rätt bra. Varför? Jo, för att oddsen för trafikolycka inte känns högre än Sverige, kanske tvärtom. Det går sällan snabbt och gör det det, blir chauffören sällan förvånad om någon plötsligt dyker upp i vänster backspegel. I Sverige får man ju en chock bara det flyger förbi en fluga ungefär, eftersom allt är så strukturerat. Däremot kan man inte komma undan att konsekvenserna av en bilolycka här antagligen blir otroligt mycket värre.

Jag hade också kunnat diskutera att folk inte har ugn, synen på vad som är naket och vad som är hygieniskt, men det får utebli denna gång. Ingen tar sig igenom landet Indien utan mycket tankearbete, åk hit om du har chansen! Exempelvis kan du söka årets praktikantprogram som precis har öppnat för ansökningar för dig 20-30 år!

/Matilda