Och mitt i allt det underbara finns även detta…

Idag är jag så obeskrivligt trött på allt. Trött på att inte kunna prata med folk, på att inte kunna uttrycka min vilja, min önskan, min förståelse, min frustration. Den dagliga interaktionen med vår hemhjälp, som tar så mycket energi. Denna gamla kvinnas välvilja, som på så många plan ändå skapar så många kollisioner. Alla barns glada tillrop ”Hello America! How are you?!” Alla nyfikna blickar. All trafik, all förorening, alla människor som gör sina behov på bakgården. Alla högar med skräp. Allt är så äckligt, så kvavt, så påträngande. Levande kycklingar i burar säljs längs med gatorna och vildsvinen bökar i de stinkande vägrenarna. Jag vill kräkas.

Jag är trött på att vara beroende av andra för så många enkla, vardagliga saker. Jag känner mig hjälplös, som ett barn. Jag blir till viss del även behandlad som ett barn. Då blir jag förbannad och känner mig rebellisk, som en tonåring. Och när vi blir eskorterade runt på olika jippon – då känner jag mig i allra högsta grad som en vuxen människa. Som en offentlig person rentav, med ett ansvar att ständigt bemöta folk på ett trevligt sätt, med ett gränslöst tålamot. Vem är jag här egentligen? Vem förväntas jag vara?

Jag är trött på ineffektivitet. Trött på långsamhet och tröghet. Trött på råttor och mygg och oändligt trött på att hälla en hink med iskallt vatten över mig varje morgon. Fan, jag är till och med trött på curry. Och trött på män. Alla dessa män. Överallt i formella sammanhang blir vi mottagna av män. På gatorna söker män vår uppmärksamhet. Ofta har jag på mig solglasögon, även fram emot kvällen. Det blir så mycket enklare när man kan låtsas att man inte ser. Enklare att slippa möta de ingående blickarna. Även på jobbet är det män, män och åter män. Kvinnorna – dessa vackra, färgglada, graciösa kvinnor som bär upp Indiens skönhet på sina axlar – står i köket, passar barnen och upprätthåller ett system som för oss svenskar är väldigt svårt att förhålla sig till. Kvinnorna är helgon och gudinnor, dyrkade och tillbedda – samtidigt som de har en helt annan given plats i samhället.

Och hettan. Denna torra, stinkande hetta. Jag går ofta upp innan sju för att hinna gå en promenad i den svala morgonluften. Jag går längs en raksträcka, en bred väg där sanden bolmar upp som ett moln kring fötterna. Vägen håller fortfarande på att byggas och har ännu inte öppnat för trafik. Här får jag promenera ifred. Jag lyssnar på ljudböcker och tittar ner på mina vita converse som för varje dag färgas allt rödare av den kopparfärgade jorden. Jag mår bra. Trots allt.

Jag går hem och mediterar och mår ännu bättre. Jag säger godmorgon till Kajsa och nu känns allt garanterat mycket bättre. Tack och lov att vi är två som gör den här resan tillsammans. Att kunna dela sina känslor, sin ilska, sin frustration, irritation och allt däremellan, är ovärdeligt. Och mitt i alla jobbiga känslor, alla fula tankar och stundtals ett stänk av självförakt, så är jag ändå så oerhört glad och tacksam att få vara med om allt detta. Livet är en resa och om tre månader är jag tillbaka i Sverige. Då kommer jag antagligen nästan bara att minnas allt det fantastiska, allt det där tokroliga och rätt galna, som alla våra andra blogginlägg handlar om.

Nu ska jag utnyttja resten av tiden till max. Lunka med i det indiska tempot. Försöka förstå och närma mig en verklighet som är så olik vår egen. Imorgon blir en bättre dag.