Romba Nandri

Det nya året har kommit, dagarna går och praktiktiden i Indien börjar dra sig mot sitt slut. De sista dagarna här på kontoret är fyllda av förberedelser inför avresa – uppgifter ska avslutas, farväl ska sägas, väskor ska packas och tillräckligt med chai ska handlas så jag klarar mig genom de kommande vintermånaderna i Sverige. Michaela och jag lyckades till sist turista lite i stan de senaste dagarna och besökte äntligen  Meenakshi Amman templet – det främsta skälet till varför miljontals personer besöker Madurai varje år och ett måste innan hemresan.

 

Mörkret och kylan i Sverige lockar inte särskilt mycket, däremot längtar jag efter att återigen få uppleva tystnad, gå på en trottoar (istället för precis bredvid förbisusande bussar, autos och motorcyklar), och att dricka vatten direkt från kranen. Jag ser fram emot att kunna ta långa, lugna, icke-solstingsinducerande promenader och lyxen att hitta avokado i mataffären. Mycket av det jag längtar efter var inget jag direkt förutspådde att jag skulle sakna innan avresan då mycket var sådant som jag tog för givet – luft, vatten, rörelsefrihet. Det har varit en extremt lärorik, givande och världsvy-expanderande tid, men även ofta utmanande och tuff.

Innan avresan försökte jag verkligen inte ha för många tankar kring hur praktiktiden skulle vara och gå eftersom jag ville vara öppen för alla möjligheter och inte ha förutfattade meningar om hur det bör vara. Den gamla klyschan att saker sällan blir som man tänkt sig slog dock in ändå – jag hade inte tänkt få dengue och jag hade inte tänkt behöva anpassa min praktikplan så som jag har behövt därefter. Men även denna upplevelse är jag på sätt och vis tacksam för på grund av det jag har tagit med mig ifrån den. Som Kadhir, verksamhetsledaren här på Evidence, sa till mig och Michaela så har det kanske gett oss en liten inblick i hur livet är för många här, där tropiska sjukdomar är ett vardagligt problem istället för något exotiskt man kan läsa om på nätet, och på så sätt har det lett till något positivt ändå.

Jag är extremt tacksam för de månaderna jag har haft chansen att spendera hos Evidence här i Madurai och lära mig om deras arbete. Jag har fått en ovärderlig inblick i inte enbart de tuffa och svåra ämnen som de jobbar med – kastfrågor, genusdiskriminering, och marginaliserade gruppers rättigheter – men även i hur en liten men extremt engagerad och driven grupp människor kan skapa förändring. Jag hoppas ytterst att jag en dag får möjligheten att jobba på en lika inspirerande arbetsplats tillsammans med människor som brinner lika mycket för sitt arbete som teamet här på Evidence gör. Det finns mycket mer att säga, men egentligen kan allt sammanfattas  i ett ord – nandri. Tack.

/Emilia