Hemma hos Van Gujjarerna : exklusivt reportage från Shivalikbergen

Långsamt klarnar jag till medvetande. Men det är mörkt och alla verkar sova. Golvet luktar jord och ryggen är stel. Sedan förstår jag varför jag vaknat. Det svaga ljuset som kommer in genom dörröppningen med dimman från skogen för med sig en ensam mansröst. Det är en ljus och rak men spröd röst som sjunger att Gud är större, Gud är större, Allahu akbar. Allahu akbar. Jag ser på klockan, den är strax före tre. De tre männen jag delar matta med snarkar. Gud är större, tänker jag och lyssnar. Sedan somnar jag igen.

Nästa gång jag vaknar sprakar en eld från en grop i lergolvet. En kvinna i djupt blå salwar kameez och blodröd sjal eldar. Utifrån hörs röster och tidig rörelse och jag ser siluetterna av en man och en buffel gå förbi. Så börjar ett barn gråta och männen på min matta vaknar och börjar prata. En liten flicka med sjal över huvudet, en sjal som är lika lång som hon själv, kommer fram med en kopp te. Våra ögon möts och hon vickar kort på huvudet, varsågod. Teet är sött och fylligt av kraftig buffelmjölk. Jag ser på klockan som är fem över sex och det är morgon i Kirkiliskogen.

Mitt första besök i Gujjarernas skog är inne på sin andra dag. När den dagen är slut kommer vi totalt att ha vandrat fyra mil och korsat Shivalikbergens kam. Men resan börjar dagen före, precis som resan till Kalsi, i en tutande buss som centrifugalkraften slungar halvt utanför vägräcket i de branta kurvorna och där mitt svenska behov av personlig sfär på åttio centimeter fort nedgraderas från behov till önskan. I en kurva strax efter gränsen mellan Uttarakhand och Uttar Pradesh, de två delstaterna, stannar bussen och vi ska av. Nedanför vägbranten börjar stigen.

Jag går i ordentliga vandringsskor och SOPHIA:s fältarbetare Nazim går i flipflop av läder. Moneesh klappar om sin mage och skrattar och Oscar går lika bekymmersfritt som en helig man som korsat Tibet utrustad med bara ett riskorn och ett mantra.

Ömsom är stigen snårig genom skogen, ömsom flodbädd av rullsten och sand som fylls till fors under monsunmånaderna. För mig är det en stig på väg mot ett äventyr. För Moneesh och Nazim deras arbetsplats. Stigarna är de helt nödvändiga länkar som binder samman khols med khols, skogarna kring flodbäddarna där Gujjarerna bor, och deras med deras, Gujjarernas bosättningar. För Van Gujjarerna är stigarna vägar till släkt och vänner, till möten, till marknaden, till sommarlägren i bergen. Nätverket i en livsvärd.

Vägen leder oss till olika platser och den enkla betydelsen av en väg är svår att bestämma.

Så gör vi paus och stannar vid en dera som plötsligt dyker upp mellan träden. Moneesh och Nazim, och Oscar och jag som deras märkliga följeslagare, tas överallt emot som goda vänner. – Nazim-bhai! Nazim, bror, välkommen! Först nu förstår jag på allvar hur viktiga SOPHIA är för Van Gujjarerna.

Filtar läggs ut och vi bjuds på buffelte. Efter femte deran tappar jag räkningen på hur många familjer vi besökt och efter sjätte koppen te hur många koppar vi druckit och hur många laktastabletter jag svalt för att artigt klara mjölken.

Alla möten sker på hindi. Men trots att vi får öva vårt tålamod i att inte förstå fylls vi av intryck som språket inte kan förmedla. Kaneldoftande träd, buffelmjölkens rökiga smak, känslan av att gå in i en svärm av gula fjärilar, svalkan under taket på en dera och solens heta strålar under vandringen; bufflar, kor, getter och en häst som fria betar i skogen, Van Gujjarernas leende ögon. Vetskapen om att en tiger kan se mig.

Så kommer vi fram till deran där vi ska tillbringa natten. Klockan är fem. Vi dricker te och ett par filtar breds ut för mig och Oscar på den rymliga avsatsen framför det största huset. Uppe i ett träd plockar någon löv till bufflarna med en skära. Husväggarna är av lera mellan störar från skogen. I huvudhöjd är väggarna öppna innan ett högt grästak tar vid. Fåglar kan flyga in och ut och under taket samlas röken från elden när kvinnorna kokar daal och steker chapati. Männen är klädda i rutiga lungis, ljusa kurtas och broderade mössor och pratar med Moneesh och Nazim och leker med sina mobiler. Kvinnor för sig. Män för sig. Oscar och Gustav mittemellan.

Klockan åtta serveras maten tillsammans med en hel chilifrukt att knapra på och vi får vatten som smakar buffelmjölk efter att ha kokats i grytor på det brinnande köket i lergolvet. Då är det nio timmar sedan vi senast ätit. Gujjarerna äter bara två gånger om dagen.

De gula linserna smakar förvillande gott. Dimman smyger fram ur skogen och solen går ned. Tillsist slocknar elden och vi ser bara glöden från Gujjarernas bidis, deras cigaretter. Oscar och jag ligger på filten på avsatsen och röker varsin cigarill och tänker att det här är ju ganska häftigt. Tillsist slocknar alla bidis och bara eldflugorna gnistrar omkring oss.

Så går vi in i det största huset och lägger oss. Några män sjunger sin aftonbön till Allah, Allahu akbar. Glovet under mattan är hårt och sovsäcken är alldeles för varm. Syrsorna sjunger sjustämmigt. Vi är säkert tio personer, barn och äldre, som sover i huset. Jag tittar upp i taket medan de tre männen brevid mig på mattan somnar och börjar snarka. Jag hör det bekanta ljudet av en buffel som lägger sig tungt och högljutt pustar ut.

– Hur ska jag kunna berätta om det här?, tänker jag innesluten i min sovpåse. Tur att jag får dela upplevelsen med Oscar, tänker jag. Sedan tänker jag på hur tydligt det är att vi bortom alla etiketter och olikheter är samma enkla människor. Sedan tänker jag på att Gud är större. Allahu akbar. Sedan somnar jag när klockan är strax före midnatt.