Långt ned i biståndshålet och vad man hittar där

Att blogga är som att fotografera. Det är oftast det spektakulära som hamnar på bild. Men att vara praktikant i skuggan av Himalayas toppar är så mycket mer än spektakulärt. Vid sidan av tedrickande på flodbäddar och i väldoftande skogar och att bestiga bergstoppar som egentligen är Shivas axlar hägrar också andra aningen mer vardagliga göromål. För att ge den glamorösa tillvaron som praktikant lite rättvisa tänkte jag därför reda ut några begrepp som jag förstår att du, kära läsare, länge funderat över.

Fråga: Hur känns det att arbeta i det beryktade svarta hål som på departementssvenska kallas internationellt utvecklingssamarbete men som hemma i Enköping oftare brukade kallas för bistånd?

För att börja från början. En av mina huvudsakliga praktikantuppgifter hos SOPHIA är att konstruera ett uppföljningssystem. Det låter inte särskilt upphetsande. Det är inte särskilt upphetsande. Det hela går ut på att SOPHIA, Svalorna, Forum Syd, Sida, vi som betalar skatt i Sverige (i sagd ordning) ska kunna bedömma hur arbetet går, hur situationen som SOPHIA arbetar i förändras och, inte minst viktigt, om biståndspengarna har den inverkan som det står i pappren att de ska. En av de självaste kontrollmekanismerna i det svarta hålet alltså. Eller kanske snarare att min uppgift är att se till att svarta hål bara finns i rymden och potentiellt i CERN:s partikelaccelerator.

Arbetet börjar efter frukost (äggröra, papaya, chai) med honnör framför statsrådet Carlssons porträtt. Alliansregeringen har ganska grundläggande förändrat förutsättningarna för hur ett uppföljningssystem måste se ut.

Idag är biståndet helt resultatstyrt. Vi investerar pengar, investeringen ska leda till vissa resultat, annars ska pengarna gå till annat. Och det är ju sunt och bra.

Men när man ska konstruera ett uppföljningssystem hamnar man i en svår sits. För att kunna visa på konkreta resultat måste det finnas tydliga tecken på när ett visst mål är uppnått. Det är enkelt när det gäller att borra brunnar, bygga vägar, dämma upp en älv.

Tio brunnar. Tjugo mil asfalterad väg. 500 megawatt el från dammen. Så många fiskar har dött i dammluckorna. Så många människor har tvångsförflyttats från dämningsområdet. Check.

Det var också så bistånd fungerade fullt ut på den tiden vi helt uttalat tyckte att vi i Sverige var utvecklade, de i den mytomspunna tredje världen var underutvecklade och att vi kunde ge dem lite utveckling. Här får ni en brunn, varsågoda.

Det är också ett sätt att mäta utveckling på där utveckling betyder ökad resursförbrukning. Och betyder utveckling nödvändigtvis att konsumera mer energi och råmaterial?

Tursamt ligger förändring i tiden. SOPHIA:s arbete handlar om att göra Van Gujjarerna och andra ursprungsfolk i Himalaya medvetna om att de kan kan få rätt till skogen de lever i; att de kan bestämma över platsen de bor på och inte kan bli tvångsförflyttade därifrån. Att hjälpa Gujjarer som inte kan läsa i kontakten med staten, att lyfta Gujjarernas intressen i media, att få Van Gujjarkvinnor att ta mod till sig att hävda sin åsikt och rätt. Social mobilisering.

Men hur sjutton mäter man det?

Det är ett långsiktigt, långsamt arbete. Få saker man kan mäta. Gujjarerna kan ha haft möten, organiserat sig och protesterat men ännu inte fått skogsrättigheter: har vi nått resultat?

Resultatstyrningen tvingar biståndet från att arbeta för en långsiktig gemensam sak till kortsiktig välgörenhet. Hundra kronor, en brunn – eller att förändra maktförhållanden så att människor själva kan förändra sina liv? Det är ett kvalitativt arbete, inte ett kvantitativt. Kanske inte så spektakulärt, men intressant, svårt, och det kräver mycket tedrickande på ett kontor.