Tack och hej!

Det låter omöjligt och är osannolikt men det är nog sant. Kanske är det för att vi har det förtifem grader varmare än ni har det (känn på den i snön). Men det här är i all sanning det sista inlägget på indienbloggen—för vår del.

Därför tycker vi det passar att skriva det tillsammans en myggig kväll när en brandröd sol sjunkit över vajande milletsfält och taken på den lokala köttfabriken i Pastapur.

Decembers dagar har flugit bort samtidigt som vi flugit kors och tvärs över Indien och inläggen har blivit färre i takt med att vi har varit längre från internetuppkoppling. Sofia har tagit en tur förbi bergen i delstaten Nagaland, i den del av Indien som ligger öster om Bangladesh på gränsen till Burma, och hälsat på North East Network. NEN jobbar med millets precis som DDS och är del av nätverket MINI som Svalorna stödjer. Gustav har försiktigt tagit sig ned från de iskalla morgnarna i Himalaya, via Dehradun, och tillsist har vi mötts långt ned vid Indiens sydspets.

I den sydligaste delstaten Tamilnadu möttes vi i Madurai; en vida berömd stad för sitt mäktiga tempel tillägnat gudinnan Meenakshi. I skuggan av templets väldiga torn fulla av utknackade gudastatyer i bjärta färger har alla Svalornas partnerorganisationer i Indien mötts. Tillsammans har vi delat erfarenheter och dragit upp strategier för att på olika sätt göra människors tillvaro lite vänligare. En häftig upplevelse där vi båda både en och två gånger undrat om vi mest representerar Svalorna eller DDS och SOPHIA.

Dagarna i Indien är räknade och varje tugga chapati börjar kännas högtidlig. Vi är jätteglada för att ni följt oss här på bloggen—varje inlägg har haft mellan 150-200 unika besökare—och tack till alla som kommenterat, likat på Facebook och delat våra inlägg vidare! Vi hoppas att våra inlägg bidragit till att ge nya perspektiv på vad det innebär att vara människa, både i Indien och i Sverige.

Sofia & Gustav