Att få/ta/ge makt

Det är viktigt att marginaliserade grupper i samhället är delaktiga i de politiska processerna och att de kan påverka beslut som tas både på lokal och nationell nivå. Det ger dem utrymme och möjlighet att förverkliga sina grundläggande mänskliga rättigheter. Detta är dock inte en självklarhet för Dalit kvinnorna i Indien, för dem är det näst inpå omöjligt att få sin politiska röst hörd. De är förtryckta på grund av sin kast, klass och sitt kön. De nekas åtkomst till, och kontroll över, resurser för att tillgodose sina grundläggande behov, de utsätts för våld i alla dess former, de har lägre utbildningsnivå och färre möjligheter till arbete och anständiga löner. För att kunna ge dessa kvinnor en möjlighet att delta, och ha en beslutsfattande roll, i de lokala Panchayati råden, som fungerar som kommunalråden i Sverige, så är platser reserverade för dem enligt Indiens grundlag. Det är meningen att en plats i dessa råd som presidenter ska göra det möjligt för dem att bidra till viktiga lokala utvecklingsbeslut och öka deras sociala, ekonomiska och sociala ställning.

För några veckor sedan var jag på ett möte med Dalit kvinnor som är Panchayati presidenter runtom i delstaten Tamil Nadu. De hade samlats för att dela med sig och lära sig av varandras erfarenheter, samt att bygga sin kapacitet inom ledarskap. Efter den vanliga intriduktionsrundan frågade en utav organisatörerna hur mycket makt kvinnorna har fått genom att vara presidenter i Panchayatiråden. Hen uppmanade sedan de kvinnor som anser att de kan utöva sin makt att räcka upp handen, vilket de flesta gjorde. Efter en djupare diskussion visade det sig dock att detta egentligen inte var den sanna bilden av deras beslutsfattande förmåga.

Panchayati presidents

Många rapporter och studier som har gjorts visar på att Dalit kvinnor som är ledare i Panchayatiråden inte får utrymme att ta självständiga beslut, utan lyder tjänstemännen från högre kaster som fungera som de facto presidenter. Många Dalit kvinnor är inte med i antagandet av resolutioner och de får inte tillgång till rådets dokument och finansiella register. Istället tvingas de underteckna bankcheckar utan att veta vad de ska användas till och följa de dominerande kastmedlemmarnas beslut. Det är till och med så att Dalit kvinnorna i vissa fall tvingas sitta på golvet, och inte på stolen, under mötena. Försöker de göra motstånd eller protestera så finns det risk att de blir utsatta för våld.

Trots detta så förändras kvinnornas verklighet genom att bli presidenter, de kanske inte har makt att ta beslut i Panchayati råden men de kan få mer respekt i byn, inom sin familjer och från sina grannar samt de lär sig mycket som de sedan kan överföra till sina barn och kvinnor i deras närhet. Det känns dock inte som detta räcker, det känns som att det måste mer till från staten sida. För att utmana köns- och kastdiskriminering behövs ett mångfacetterat tillvägagångssätt, inte bara reserverade platser för kvinnor. Fokus måste också ligga på att arbeta med de dominerande kastmedlemmarna som sitter i rådet, de som vägrar släppa ifrån makten till en kvinna från en lägre kast.