Kvinnor i Kerala

Tamil Nadu byts ut mot Kerala imorgon, jag åker till en ny delstat för att få en paus från Madurai. Arbetet på kontoret byts ut mot vacker natur samt annorlunda kultur och mat. Jag har hört mycket om denna delstat, från de som varit där för att resa runt till de som har arbetat och levt där. Det som jag har tyckt varit mest intressant, men också mest skrämmande, är att få reda på kvinnornas situation. Min handledare nämnde till exempel att trots att Kerala har en hög procent utbildade och arbetande kvinnor, jämfört med resten av Indien, så utsätts de till en mycket hög grad för sexuella trakasserier och våld. Det jag nu skulle vilja försöka förstå är vad det är för våld som dessa arbetande kvinnor möter i sin vardag.

Statistiken visar att delstaten är på rätt väg vad det gäller utveckling. År 2011 hade Kerala det högsta Human Development Indexet (0.790) i landet, och likaså högst antal läskunniga (93.91%), den högsta förväntade livslängden (74 år) och den mest jämlika könsfördelning av invånare. Detta pekar ju sannerligen på att Keralas kvinnor borde vara mer privilegierade, jämfört med deras kvinnliga grannar i andra delstater, men det finns en stor klyfta mellan denna statistik och kvinnors verkliga upplevelse. Till exempel så rapporterades 502 fall av våldtäkt och 2,074 fall av ofredande under de första sex månaderna av 2013. Dessutom tar Keralas statliga kvinnokommission emot cirka 700 anmälningar om våldtäkt och ofredande varje månad.

Enligt ett forskningsinstitut i Kerala, som tillfrågade kvinnor i fyra städer i delstaten, är sexuella trakasserier ett stort säkerhetsproblem, speciellt till och från arbetet. Kvinnor upplever rutinmässigt verbala och fysiska trakasserier från män på bussar och annan kollektivtrafik. Manliga passagerare, och även busschafförer, tar chansen att tafsa, luta sig och falla på kvinnor ”av misstag” på bussen. De tillfrågade kvinnorna kände sig dessutom osäkra i offentliga parker, teatrar, på stränder och väntades vid biljettkontor. Ensamma kvinnor, eller till och med grupper av kvinnor, ses sällan i parker utan vågar endast gå dit i sällskap med män. Kanakakunnu Palace parken, i delstatens huvudstad Thiruvananthapuram, är ett typiskt exempel på detta. Den offentliga sfären är på detta vis mycket begränsad för kvinnor. Hemmet kan likaså vara ett ställe där kvinnor inte känner sig säkra. Huvudstaden Thiruvananthapuram rankas som den främsta, bland fem städer i Indien, vad det gäller förekomsten av våld i hemmet.

Det spelar då ingen roll att dessa kvinnor är del av den offentliga sfären och har utbildning och arbete, strukturerna i samhället är dess lika och attityderna fortfarande patriarkala. Jag känner en viss uppgivenhet inför detta och det våld och sexuella trakasserier som kvinnor tvingas utstå världen över. Hur kan vi egentligen förända detta?